Jag kräver ett liv som väger upp för döden
Fredrik, mitt hjärta, idag firar vi att vi har varit tillsammans i fyra år och förlovade i ett.
Jag läste nyligen en skönlitterär bok som ifrågasatte att giftermål ofta sker så tidigt in i ett förhållande, när det bevisligen inträffar en hel del skilsmässor några år senare och i boken föreslogs att vänta med giftermål tills man varit tillsammans i typ 40 år och då på något sätt känna: japp, vi hade faktiskt rätt, det höll! På ett lite cyniskt och krasst sätt höll jag till viss del med författaren, MEN till största delen kände jag följande:
Jag vill gifta mig med dig, Fredrik! Jag älskar dig så in i bomben mycket att det på inget sätt finns ord nog att beskriva den enorma kärlek jag känner för dig. Jag tror på oss och vill fira vår kärlek idag, på vårt bröllop om ett år och om 40 år och alla dagar däremellan och därefter. Agnes Gerners vackra mening som etsat sig fast i mitt minne passar aldrig så bra som nu: Jag kräver ett liv som väger upp för döden. Och vår kärlek är just sådan, den får även de risigaste dagarna att glittra till i kanten. ETT TALANDE EXEMPEL för detta är den ofantligt vackra sommardagen i slutet av juli när både du och jag, efter en varm dag på jobbet, hade suktat efter att få ta oss till havet i den 30-gradiga värmeböljan. Eftersom jag för närvarande veckopendlar från Strömstad hade jag suttit på en varm och överfull buss i några timmar när du kom och hämtade mig på stationen med 10 röda rosor vid tresnåret den fredagen och vi skyndade oss ut till Hängesten för att njuta av den suveräna eftermiddagen och kvällen solnjutandes och badandes. Trodde vi.
När vi kommer fram till Hängesten och jag ska hoppa upp på en klippa ser jag mitt i hoppet en mäla (en sådan där järngrej man fäster båtlinor på). Min briljanta hjärna hinner tänka den kanske ger bättre fäste än själva klippan och jag sätter ner foten rätt på den. Den rostiga gamla mälan visade sig vara sylvass och skar rätt igenom skon och in i foten. Adrenalinet började pumpa och jag skrek rätt ut och grät av rädsla.
Kylklamp, kyl ner såret, skölj av med vatten, torka blod, linda om med handduk, ring viktiga samtal till sjukvårdsupplysningen och samtidigt säga lugnande ord till mig. Din effektivitet fick mig att tappa hakan samt hade en lugnande effekt på mig. Jag låg där på sjuksängen du fixat till mig på klipporna med solmadrasser och kuddar och tänkte mitt i smärtan: Du kommer bli en såå bra pappa till våra framtida barn! och kände mig ... lycklig.
Gud (eller vem/vad det nu är som styr universum) tyckte nog att jag inte skulle ligga där och vara så irriterande lycklig, utan bestämde sig för att testa oss lite till. Plötsligt öppnade sig himlen och regnet fullkomligt vräkte ner. Varje regndroppe var tung som om den var gjord av renaste bly och både jag och Fredrik blev totalt genomblöta (framförallt Fredrik som hade svept in mig i båda våra handdukar). NÄR JAG LÅG där och vi skämtade om att det kändes som att vi befann oss i en film där allt går fel kunde jag inte annat än att skratta. Jag kände mig genomlycklig på ett helt fånigt sätt. Under hela kvällen, när vi satt och väntade på att få träffa en läkare och se om det behövdes stelkrampsspruta, satt jag med det löjligaste av leenden fastklistrat i varje fiber av ansiktet. För, ärligt talat, hur kan man må så bra när man har så ont? Svaret är lika enkelt som självklart: Jag har dig vid min sida. På hemvägen åkte vi och köpte en megastor godispåse på Sega gubben och sen åkte vi hem och tittade på en urlöjlig komedi och skrattade så vi kiknade.
Fredrik, tack för de här fyra åren, du har verkligen förgyllt min vardag och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad som kommer få gifta mig med dig nästa sommar! Livet är oförutsägbart och jag gillar att försöka förutsäga det och planera det tillsammans med dig, men jag ÄLSKAR att möta det som inte blir som man trott att det skulle bli tillsammans med dig. Du får mig att känna mig trygg och lycklig.
Och därför vill jag vara din för evigt. Above and beyond. Mina varmaste och mjukaste pussar
Din Pia