Fejans fåniga filmer
VAR KOMMER ALLA dessa fåniga filmer på Facebook ifrån? De börjar numera rulla utan att man klickar på dem. Sedan tvingas man fortsätta titta av någon yttre kraft som är en blandning av nyfikenhet och karaktärsbrist.
Tittandet pågår tills ögonen scrollar och ryggraden blir vek. En tidsätare av rang. Man får nästan lust att hälla en hink isvatten över datorn.
Härom dagen satt jag i över fyra minuter och kollade en pingvin som gick ut på en trampolin. Nedanför simmade hans kompisar. Men denne pingvin kunde inte bestämma sig. Han balanserade längt ut och gick sedan tillbaka, för att i nästa stund stå där och balansera med sina simfötter igen. Detta upprepades ett otal gånger och man visste precis hur det skulle sluta. Och just precis. Efter 4:16 halkade han i och landade på ryggen med ett plask. I DAG SåG jag en annan film (här måste parentetiskt berättas något märkligt: när jag skrivit denna halva mening kom jag inte längre för jag hade glömt vad det var för film – de är så många och blandas runt därinne i huvudet med drömmar, halvtankar och annat oviktigt som tycks ta allt större plats ju äldre man blir – och gick in för att leta på Fb och då såg jag en länk med en upplysning om hur man stänger av autoplay av filmer å Fb, något som jag aldrig aktiverat men nu ändå kunde stänga av. Vad är detta? Visste Facebook att jag just skrivit om det? Ser de in i min dator också? Inget förvånar längre. Hallå Facebook, är du där? Hallå! Stick och brinn är du snäll!)
Jo, det var en snutt med en liten flicka som blev åtsagd att blunda och hålla fram händerna. Så stoppade hennes pappa en liten hundvalp i hennes famn. Något som hon antagligen önskat sig väldigt starkt för genast började hon böla alldeles förskräckligt. Hon grät och grät och grät medan hon höll den lilla valpen. VAR DET FEL hundsort? Eller var det i själva verket en kanin hon hade önskat sig? Nej, det verkade vara glädjetårar. Så gick ytterligare ett par meningslösa minuter av ens liv. Lite gulligare än många andra, men ändå.
Läste några minuter senare, på Twitter faktiskt (har de också koll?), om forskning som visar att de hormoner som människor utsöndrar när de är kära även finns hos hundar som blir klappade och kliade bakom örat. VAD SKA JAG göra med den informationen? Ingen aning. Inte heller med den filmsnutt jag nyss såg från en ostbutik i Mölndal faktiskt.
Man känner sig som en dum pingvin i en ishink.
Tallyho!