Medlemskap i Nato allt viktigare
Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ett medlemskap i Nato är därför nödvändigt, skriver bland andra Allan Widman (FP).
Från Fjärran Östern till Afrikas västkust pågår i dag krig. Det kan vara ett kallt krig med utprovning av massförstörelsevapen som på Koreahalvön. Det kan vara en huggsexa om olja och gas som i Sydkinesiska sjön. Eller det kan vara skoningslösa inbördeskrig som i Afghanistan, Irak, Syrien, Israel, Palestina, Libyen, Centralafrikanska Republiken, Mali och Ukraina. I dessa konflikter är grannländer i samtliga fall inblandade på en eller flera sidor. För Sverige – som ett av världens mest globaliserade länder – innebär detta att säkerheten markant försämrats under de senaste åren.
Hoten allt fler
Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten. Särskilt gäller detta vårt beroende av Nato.
Folkpartiet är inte det enda partiet som vill att Sverige blir medlem i Nato. Det är i själva verket bara riksdagens två extrempartier: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som tydligt motsätter sig att Sveriges relation med Nato fördjupas. För alla övriga riksdagspartier ses Nato som svaret på snart sagt varje försvars- och säkerhetspolitisk utmaning. Om målet då inte är medlemskap framstår ju detta som en smula märkligt.
Uppenbart behov av hjälp
Folkpartiet är dock ensamt om att offentligt vilja diskutera Sveriges ökande beroende av Nato med dem som detta berör; nämligen väljarna. Övriga gör det bara när de är tvingade därtill. Inte ens händelserna i Georgien och Ukraina har kunnat förändra detta. Men om vi inte ens under ett valår berör Sveriges uppenbara behov av hjälp att bygga säkerhet, hur ska då ett långsiktigt och folkligt förankrat stöd för denna politik kunna upprätthållas?
Det är endast tillsammans med Nato:s medlemsstater som försvarsansträngningar, för Sveriges fortbestånd som fri och oberoende demokrati, är meningsfulla. Ensam är inte stark. EU är inte och kommer heller inte att bli en försvarsallians. Till och med innan Kol- och Stålunionen bildades fanns Nato på plats med ledningsresurser och försvarsplanering.
I bred parlamentarisk enighet förbereder nu Sverige för ett avtal om Host Nation Support med Nato. Det handlar om den rättsliga och praktiska grunden för att möjlig-
göra tillförsel av utländska militära resurser till Sverige i kris, beredskap och krig. Om detta står i överensstämmelse med vår alliansfrihet är närmast en akademiska fråga. Sveriges vägval är i dag att militärt försvara sig tillsammans med Nato:s medlemsstater och Finland. Detta bekräftas av gårdagens regeringsbeslut
Trots att hoten blivit fler och mera allvarliga lyser fundamentala frågor om vår nationella säkerhet med sin frånvaro i den politiska debatten
att om ett avtal som gör det möjligt att förbereda för militär hjälp från Nato.
De stater som kan tänkas överföra militära resurser inklusive förband för att försvara Sverige och Finland ligger alla väster om oss, vid Nordsjön och på andra sidan Atlanten. Polen och Tyskland är resursstarka stater, som i första hand vid en kris kommer att behöva förstärka Baltikum till lands och i luften. Utan säkrad tillgång till vår största hamn i Göteborg kommer vi inte att kunna tillföras militära resurser i annat än närmast symbolisk omfattning.
Tillförsel av militär materiel och personal över havet förutsätter understöd. Det handlar både om baserat luftförsvar och luftburen ubåtsjakt i form av helikoptrar och flygplan. Utan att sådana resurser finns på plats – utländska och/eller svenska – I ljuset av ett förestående avtal om Host Nation Support med Nato behöver nödvändig infrastruktur för detta säkras. Bäst görs detta från Sävebasen som på nytt behöver bli en del av Försvarsmaktens krigsorganisation. I fredstid går det utmärkt för militärt och civilt flyg att samsas.
Göteborg rätt i tiden
Göteborgs garnison har, trots nedläggningen av amfibieregementet 2004, fortsatt att växa. I grunden beror detta på stadens attraktivitet för unga människor, som numera frivilligt söker sig till det militära försvaret. Befolkningsunderlaget räcker gott och väl till att lokalisera ytterligare militär utbildning hit. Och från Handels, Chalmers och hela Göteborgs universitet finns goda möjligheter att också rekrytera reservofficerare till ett starkare västsvenskt försvar.
Göteborg ligger helt enkelt rätt i tiden.