OASIS VäCKER NOSTALGI
I dag för tjugo år sedan släpptes Oasis debutalbum Definitely Maybe. I den manliga rockjournalistikens vita sammanhang fortsätter historien om arbetarklassbandet från Manchester att berättas, nu i ett nostalgiskt skimmer. Elin Grelsson Almestad skruvar up
Elin Grelsson Almestad om skivan som skrev historia för tjugo år sedan
Det är 2014 och i hörlurarna spelas Bring It On
Down, sjundespåret på Oasis debutalbum Definitely Maybe. Den som skivbolaget så gärna ville ha som förstasingel, medan bandet propsade på Supersonic och fick sin vilja fram. ”You’re the outcast/you’re the underclass”, sjunger Liam Gallagher och det är uppenbart att det för skivbolaget framstod som ett bättre val än nonsenstexten i Supersonic. Redan från början var säljpitchen tydlig: Oasis var arbetarklassgruppen, proletariatet i Manchester kontrasterat mot akademikerbanden i London. Det var ett varumärke som Oasis, frontade av Gallagher-bröderna, skulle uppbära och spela på ända till slutet.
INFöR DAGENS 20 års-jubileum av Definitely Maybe-släppet har det skrivits en rad texter om fenomenet Oasis. I vänstertidskriften The Point skriver Gary Fraser om att musik sällan låtit så genuint och äkta som den gör på Oasis debutalbum och berättar historien om ”ett arbetarklassbands framgång och fall (rise and fall)”. I The Telegraph skriver Damien O’Neill om att Oasis var det sista arbetarklassbandet som blev stora stjärnor, innan musikindustrin togs över av ”välklädda, oh-so-knowing barn till professorer och miljonärer som bär Bruce Springsteen-tröjor på ironi”. I den manliga rockjournalistikens vita sammanhang fortsätter historien om arbetarklassbandet Oasis att berättas, nu i ett romantiskt och nostalgiskt skimmer.
I boken The Last Party. Britpop, Blair and the demise of English rock skriver John Harris om hur Liam och Noel Gallaghers uppväxt ofta har blivit föremål för en mytbildning kring fattigdom och misär i ren Dickensanda. Det har berättats att de ”växte upp på motorvägar, asfalt och i förortens höghus” och i en VH1-dokumentär från 1999 förklarar berättaren att de växte upp i ”the projects”, en term som snarare för tankarna till Bronx än Manchesterförorten Burnage, en äldre villaförort som gränsade till medelklassområden.
Den utsatta uppväxten har blivit föremål för många texter. Modern Peggy Sweeney växte upp under fattiga förhållanden på Irland med tio syskon och föräldrar som aldrig fick pengarna att räcka. När hon var sju lämnade fadern familjen, modern orkade inte med den stora barnskaran och Peggy och hennes syskon överlämnades för att uppfostras av katolska nunnor. Som 18-åring reste hon till Manchester och mötte byggnadsarbetaren Tommy Gallagher. De gifte sig och fick de tre sönerna Paul, Noel och Liam, men redan tidigt i relationen uppvisade Tommy våldsamma tendenser. Misshandel och hot var en del av vardagen för både Peggy och de tre sönerna. Det skulle dröja tio år från att äldsta sonen Paul föddes tills att Peggy lämnade honom.
När Oasis upptäcktes av skivbolagschefen Alan McGee på Creation Records var det i en tid då London dominerade den brittiska musikscenen. Kontrasterandet mot akademikerna i Suede och Blur, två band som liksom Oasis inom några år skulle omfattas av begreppet ”britpop”, började tidigt.
”Jag tror att många unga ser Suede som för intellektuella och med Blur fattar de inte grejen. Men med Oasis är det bara: här är en gitarr, här är låtar, du har dem, det är allt”, som Noel Gallagher uttryckte det i en tidig intervju. Sådana uttalanden var ett återkommande mönster. Noel och Liam Gallagher pratade stolt om att de inte läste böcker, att de struntade i konst och arty farty-skit, att det inte fanns någonting att analysera i deras musik.
Det är 2014 och i intervjuer pratar Noel Gallagher om att han hatar böcker, att böcker är skit, men ingen lyssnar längre på honom.
Deras inbördes gräl bröderna emellan, sönderslagna hotellrum, vidlyftiga intag av droger och homofobiska uttalanden om Blur var alla en del i berättelsen om en vit arbetarklassmaskulinitet. DET äR SVÅRT att avgöra var Noel och Liam Gallagher slutar och produkten Oasis tar vid. I en musikjournalistisk tid som fortfarande var besatt av begrepp som ”äkthet” framstod de som det mest genuina som du kunde lyssna på. Samtidigt hade de ett skivbolag i ryggen som konsekvent lyfte fram deras klasstillhörighet och paketerade om den till ett varumärke.
Extra tydligt blev det i augusti 1995 när Oasis och Blurs konkurrerande skivbolag lade respektive bands släppdatum för singlarna Roll With It och Country House på samma dag. I en radiointervju strax innan konstaterade Noel Gallagher att Blur var ”a bunch of middle-class wankers trying to play hardball with a bunch of working class-heroes”.
Han la grunden för en historia som skulle berättas i alla stora brittiska tidningar de kommande veckorna, om hur singelsläppet blivit en symbolisk illustration över de brittiska klassmotsättningarna. Samtidigt saknar samtliga artiklar om singelsläppet en politisk dimension. I en genomgång är det tydligt att klass endast tolkades i termer av de attribut som skivbolagen själva sålt in som en del av varumärkena Blur och Oasis. Det var ”konstskole-elever” mot ”rebelliska arbetare”, ”känsliga litteraturkännare” mot ”hårdsupande lads”. Det var ”en konflikt i attityd, image och stil”, som en artikel i The Guardian uttryckte det. I efterdyningarna av Thatcherismen fanns en trötthet på politisk kultur som avspeglades i kulturjournalistiken, men också i Londonscenens intellektuella hållning med påtaglig frånvaro av realpolitik eller i Oasis fall: en vilja att bara spela rockmusik och hålla käften. SAMTIDIGT FöRBEREDDE SIG Tony Blair på att bli Storbritanniens näste premiärminister. Labours partiledare var förhållandevis ung,