Emma skrev farfars historia
Gämfört med NT-•riga bmma Bäck hade farfar e•kan Bäck en tuff uppväxt. eon visste sedan tidigare att släkten kom fr•n Finland, men detaljerna var obekanta. ku har bmma tack vare en svenskaövning i skolan lärt känna sin historia.
Uppgiften i skolan var att skriva ett personporträtt på en äldre släkting.
– Farfar hade en fattig barndom, säger Emma.
Född som han var i slutet av andra världskriget i en storfamilj på Bäckgården, varifrån familjen tog efternamnet Bäck, i det svensktalande Vasa på finska västkusten. Fadern Hugo kämpade vid fronten mot Ryssarna och var bara hemma under kortare permissioner så mor Anna var ensam ansvarig för att ta hand om hemmet med de sex syskonen och tre halvsystrar.
– Det var tufft för henne, förklarar Håkan. UNDER INTERVJUN MED farfar fick Emma lära sig om engelska sjukan. Efter så många år med krig rådde matbrist och det var inte ovanligt att växande barn som inte fick tillräckligt med näring drabbades av bristsjukdomar.
– Jag och min bror Allan fick deformerade bröstkorgar när skelettet påverkades, säger Håkan.
Än i dag som pensionär minns Håkan hur ryssarna länsade finnarna på allt.
– Finland är det enda landet som efter andra världskriget betalade tillbaka krigsskadeståndet. De betalade tillbaka allt, säger han sammanbitet.
Nöden var stor och på grund av den utbredda arbetslösheten efter krigsslutet for pappa Hugo iväg till Sverige för att söka lyckan bland de blomstrande järnbruken i Bergslagen.
Hans arbetskraft behövdes på järnverket i Avesta där han ägnade två år att förbereda för familjens återförening.
Emma roas av farfaderns beskrivning av hur familjen gick i land i Stockholm efter färden över Östersjön och hur den livlige gossen gjorde en högljudd ankomst. Det var en tid när färjorna inte såg ut som de gör i dag utan bilarna lyftes av och på med lyftkranar. Som femåring kom Håkan till det nya landet och först fem år senare blev familjen svenska medborgare.
– Jag kallades för Finnungen, men upplevde aldrig någon mobbning, minns Håkan. EN FöRKLARING TILL att han kände sig trygg kan ha haft att göra med att ett stort antal släktingar också emigrerat och bosatte sig på samma ort. Fadern Hugo hade nu arbete, men sviterna efter åren vid krigsfronten hade satt sina spår.
– I dag förstår jag ju att det var en form av krigspsykos, och visst påverkade det barndomen när pappa satt tillsammans med de andra gubbarna i byn och söp och spelade kort, säger Håkan.
Varje torsdag när lönen betaldes ut skickade mor Anna lille Håkan till järnverket där han mötte fadern i grinden för att hämta hem kuvertet med kontanterna. Minnena av torsdagskvällarnas fylleröj gör sig påminda. Och hur tufft det var för kvinnorna som var hemma med barnen att få ekonomin att gå i hop.
– Men när pappa fyllde 50 slutade han tvärt med alkoholen. Han drack aldrig mer, säger Håkan.
Förutom fattigdomen menar Emma att den största skillnaden mellan hennes och farfarderns barndom är storleken på familjerna.
– Vi är så få familjemedlemmar och är mycket tightare, tror Emma.
Under barndomen har hon haft förmånen att ha farfar nära då de länge bott bara 200 meter i från varandra.
– Det har alltid varit du och jag farfar, säger hon ömt. TILLSAMMANS HAR DE cyklat, åkt skoter och mekat med motorcykeln. Den stora altanen runt farföräldrarnas hus har de snickrat på ihop. Numera är det gemensamma intresset golden retrievern Lucas.
Som aktiv tonåring kanske umgänget med farfar minskat något när studierna på hotell- och turismprogrammet vid Elof Lindälvs gymnasium i Kungsbacka tar upp en hel del av tiden. Därtill jobbar Emma extra som servitris vid Skårs gård i Gällinge, något som hon tycker är både lärorikt och roligt. ATT JOBBA MED människor vet hon redan nu att hon vill i framtiden. Efter gymnasiet lockar aupair jobb i USA och flera resor har hon gjort med familjen till Thailand och vill gärna åka tillbaka trots att hon på senaste resan drabbades av Denguefeber och blev liggandes med värkande kropp på hotellrummet i två veckor.
Att lära sig mer om sitt ursprung tycker Emma är intressant, och nyfikenheten på att släktforska har väckts till liv.
– Men, jag tror inte farfars barndom har präglat mig på något speciellt sätt, säger Emma om sin fantastiska farfar, som även är rubriken på hennes personporträtt.