Feministiskt basläger
Med Syster knyter Borås konstmuseum samman ett antal kvinnliga konstnärskap över tid och rum. Mikael Olofsson ser en väl uppbyggd utställning som inte offrar alltför mycket åt perfektionen.
KONST
BORÅS KONSTMUSEUM
Syster
To m 11 januari Det är snyggt, det är smart: skyltningen med bildkonstförlaget Taschens konstnärsmonografier, glassigt och glansigt frontade, blädderlusten och ha-begäret infinner sig omedelbart. Men det är något som inte stämmer, självklart är det något som inte stämmer. Kanske anar man det redan innan man påbörjar bläddringen i till exempel boken om Germaine Richier, viktig fransk skulptör ... Sidorna är tomma. Boken finns inte, annat än som välgjord, egentillverkad attrapp. DITTE EJLERSKOV OCH EvaMarie Lindahls installation About: The
Blank Pages hör till de starkaste verken på den feministiska utställningen Syster på Borås konstmuseum, som curerats av Karolina Pahlén, intendent på museet. I skyltningen har de upphävt den svåra obalansen mellan manligt och kvinnligt, en snedfördelning som förstås inte bara gäller Taschens utgivning utan konsthistorien i stort. I den egentliga serien är bara fem kvinnor representerade, men Ejlerskov och Lindahl har plockat fram många fler och blandat dem med männen, förslag som de också för fram i ett vidhängande brev till förlaget. Namnen är sannerligen inte gripna ur luften: Gwen John, Niki de Saint Phalle, Artemisia Gentileschi, Suzanne Valadon, Meret Oppenheim, Diane Arbus, Berthe Morisot, Carolee Schneemann, Hannah Wilke, Dorothea Tanning, Sophie Taeuber-Arp. Här finns också namn som jag inte känner till, i gengäld kommer jag i efterhand att tänka på andra, som kanske var representerade, kanske inte: Vija Celmins, Lynda Benglis ... DET FINNS EN nördfaktor här, eller utlöser en hos mig. Inringningen av ett strikt konsthistoriskt perspektiv kan också kännas begränsad, på en utställning i övrigt utan genrebegränsningar. Men det är just det: Taschen och liknande förlag presenterar ju historieskrivningens frestande utsida, och det som är så intelligent med presentationen är att den inte ringar in en brist förrän den har väckt ett begär. Som följdverkan väcks reflektioner om konstboken som fetisch. Eller om villkoren för konsthistorieskrivningen, den där kronologiska banan snitslad med geniala individer. Kommer också samtidens och framtidens historieskrivning att se ut så här, oavsett könsfördelning?
Kommer också samtidens och framtidens historieskrivning att se ut så här, oavsett könsfördelning?
Inte många av utställningsdeltagarna skulle nog – inte heller i längden – göra anspråk på just en sådan bok. Alternativt passa in i en. Alltför mycket skulle sticka ut ur pärmarna. I sitt katalogförord lägger Pahlén tonvikten på kvinnligt nätverkande, men också på villkoren för kvinnligt konstnärligt skapande i ett historiskt perspektiv. Störst utrymme i kvadratmeter räknat tar följriktigt Sisters of Jams (Moa och Mikaela Krestesen) filmade dokument om den amerikanska feministiska skribenten Kate Milletts konstkoloni Farm, ett experiment i kvinnligt kollektivt boende och levande med utopiska förtecken. UTSTÄLLNINGENS UTFORMNING känns annars kongenial med dess anda: uppbyggd i väl fungerade provisorier, utan att offra alltför mycket åt perfektionen. Johanna Gustavssons väggtexter. Roxy Fahrats eleganta musikvideo för en låt med Zhala (en lång panorering av kvinnor som flätar varandras hår). Sharon Hayes intervjuer om sexualitet med elever på ett amerikanskt kvinnocollege. Kajsa Dahlbergs Ett eget rum/ Tusen bibliotek som i en ombindning av Virginia Woolfs feministklassiker Ett eget rum sammanför sidor från olika biblioteksexemplar, med understrykningar och marginalanteckningar. En cirkel på golvet markerar platsen för Varesh Darvishs återkommande performances. Som om Syster inte bara var en utställning utan också ett möjligt basläger för alla de aktiviteter och programpunkter som samlas på webbadressen syster.boras.blogspot.se