Boken förvandlas till en enda stor tortyrkammare. Jag måste flera gånger lägga ifrån mig boken, andas och börja om igen.

Den märkligaste figuren är och förblir venushåret, en ormbunkelikande växt som frodas såväl i krukväxter som romerska ruiner. Venushåret växer som en illusoriskt försonande hinna över den obegripliga ondskan. Jag upplever dock denna metafor som en aning lättviktig gentemot det övriga mörkret och när venushåret börjar tala, får texten ett messianskt tonfall som blir närmast kitschig i sina världsräddande pretentioner.

Men Sjisjkin vet förstås vad han gör. Han tycks vilja blanda Bulgakovs burleska figurer, som springer in och ut ur varandras berättelser, med Dostojevskijs teatrala patos. Polyfonins teoretiske mästare Bakhtin hade älskat honom, för Sjisjkin blandar mänskliga tragedier från flera århundraden, en polyfoni av motstridiga röster och blickpunkter som vrider in och ut på situationer. Till slut går man helt förlorad i texten. Tiden kollapsar och man får en känsla av att allt sker samtidigt. Man vet inte längre vem som talar och i vilket syfte. Det enda som betyder något är orden, känslorna, isolerade likt omaka strumpor på en tvättlina. I ETT LAND som Ryssland, där sanningssägarna får betala med sitt liv, har denna vidunderligt smärtsamma, kaotiska men djupt varma bok blivit kultförklarad men författaren har efter sina uttalanden mot Putin råkat ut för en rad mörkläggningsmekanismer. Som tolken, hans alter ego själv säger på ett ställe: ”sanning finns där man försöker dölja den”. Jag önskar bara att författaren hade vågat uppehålla sig mer vid nutidens dolda sanningar. Bakhtinska tidsresor i all ära, men ibland måste man stanna upp och vrida kniven i de sår som bränner mest. Men Sjisjkin tycks ha högre ideal än så. Likt en sann Sisyphos bär han denna gigantiska civilisationsroman likt en sten uppför ett berg, i vetskapen om att den snart kommer rulla ner igen. Det är både tungt och absurt. Men som Camus sade – ”Vi måste föreställa oss Sisyfos lycklig”.