LIVET ETT ÅR EFTER UTVISNINGEN
UTVISAD: EFTER ETT ÅR BÖRJAR LIVET I VIETNAM BLI VARDAG FÖR MAI )¸U VQDUW HWW §U VHGDQ XWYLVDGHV I¸U¦OGUDO¸VD 0DL /XX +XRQJ HIWHU IHP §U L 6YHULJH 8WYLVQLQJHQ Y¦FNWH VWDUND N¦QVORU
– Tänk att så många brytt sig om mig, säger hon.
När Mai var tretton år kom hon som ensamkommande flyktingbarn till Göteborg. När hon fyllde arton i december 2013 skulle hon, enligt migrationsverkets beslut, utvisas.
Mai ansågs vara en vuxen som saknade skyddsbehov i Sverige.
När vi träffades, en isande kall januaridag i början av 2014, skulle vi göra följe till polisen. Mai hade tagit ledigt från skolan för att rutinmässigt anmäla sig, som hon gjort flera gånger tidigare.
Men den här förmiddagen möttes hon av två polismän som legitimerade sig och berättade att det var i dag hon skulle utvisas – här och nu.
Polisen eskorterade Mai till familjehemmet i Lerum för att packa ned det som rymdes i de prickiga plastväskor polisen hade med sig. NÄR MAI LANDADE i Hanoi dagen efter stod hon utan kontaktnät,
bostad, pengar och id-handlingar. DE FöRSTA MÅNADERNA präglades av oro.
Hennes lärare på Lerums gymnasium, Ingrid Löwing och rektorn Eva Lannö startade en facebookgrupp för att berätta om Mais situation och gensvaret lät inte vänta på sig. Snart började människor höra av sig. Man ville skänka pengar och hjälpa till på alla möjliga sätt; det var elevrådet på skolan, privatpersoner, politiker och föreningar.
Reportaget om Mai spreds i sociala medier över hela Sverige.
– Vi har fått in totalt 75 000 kronor. Vi hjälper henne med lite allt möjligt när hon behöver. Det har varit helt fantastiskt att se hur många människor som ville hjälpa en flicka de aldrig träffat. Så mycket godhet det finns och vad mycket människor som inte känner varandra från början faktiskt kan åstadkomma, säger Ingrid Löwing som fortfarande har tät kontakt med Mai.
Catharina Häger var en av dem som ville hjälpa till. Hon ringde Ingrid och satte sig på tåget till Lerum direkt efter att hon läst reportaget.
– Jag kände bara att jag måste göra något. I början kanske vi trodde att vi skulle kunna förändra
systemet, regelverket, men där fick vi ju tänka om, säger hon.
Genom uppmärksamheten i sociala medier fick Ulli Wingårdh, verksam i Hanoi där hon är delägare i ett möbelvaruhus, upp ögonen för Mais situation.
I mitten av maj kunde hon erbjuda henne jobb som försäljare och Mai fick bo hos hennes familj i Hanoi.
I DAG HYR Mai en egen bostad och jobbar sex dagar i veckan på möbelvaruhuset. De insamlade pengarna har bland annat gått till att köpa en kyl och en riskokare som Mai har i rummet hon hyr. Hon har fått vänner och trivs på jobbet.
– Jag är så otroligt glad för allt stöd jag fått från alla. Och Ingrid, Ulli och Catharina har hjälpt mig jättemycket, säger hon på telefon en lördag förmiddag, hennes enda lediga dag i veckan.
Men hon saknar skolan i Lerum. Och den svenska maten – spagetti och julmat.
– Ibland tänker jag att jag vill komma tillbaka till Sverige, ibland inte. Det har inte varit svårt med språket men Hanoi är en väldigt stor stad. Jag kommer nästan bara ihåg vägen till och från jobbet. Det är inte direkt som Lerum.
För de insamlade pengarna har nätverket kring Mai anlitat en jurist som undersökt möjligheten om Mai skulle kunna få arbetstillstånd i Sverige. Om hon vill. När Mai pratar om framtiden finns där drömmar om att studera, kanske fullfölja de avbrutna gymnasiestudierna. FöR INGRID LöWING har det varit ett omtumlande år.
– Det har varit fantastiskt att få vara med och bidra, att det blev så bra. Mai har blivit som en extra dotter till mig, säger hon.
Tillsammans med Catharina Häger har de pratat om att åka och hälsa på. Men även att Mai ska komma hit.
– Ska jag hälsa på i Sverige så måste jag ta ledigt från jobbet och det är inte helt lätt, säger Mai som ägnar lördagen åt att slappa för att sedan gå ut med sina kompisar och fika på kvällen. Som vilken 19-åring som helst. När Ulli Wingårdh får veta vad Mai sagt om semester säger hon att det inte kommer att vara några problem för Mai att få ledigt några veckor om hon vill komma och hälsa på i Sverige.
– Det är vanligt att anställda tar ledigt för att hälsa på sina släktingar som bor långt bort.