Lynx lynx – fantasidjur på riktigt

Den svenska vargstammens vara eller inte vara berör en hednisk nerv i det naturreligiösa Sverige. Vargen får blodet att brusa vilt i skogslänen och då kan jag undra varför inte lodjuret omvärvs av samma mordlystna attraktion som gråben. Kanske därför att det finns en maskulin identifikation med vargens animaliska jaktegenskaper.

Lon är ett fantasidjur på riktigt – en fläckig jättekatt med tofsar på öronen, bärnstensblick och stubbad svans. När vargen blir till sinnebild för det ondsint mänskliga, verkar lokatten var mer avlägsnad från den jämförelsen. I sin praktfulla osynlighet närmast ett fabeldjur. Oerhört skygg och rådjurens dråpare, fast nyligen rapporterades att en lo fött ungar i Skåne. Första gången på en hundra år.

I julas såg jag i Kunskapskanalen en norsk film om göpa där djuren kallades både kungar och drottningar i sina revir. Som framgångsrika deckarförfattare, fast de senare saknar djurens suveräna mystik. Enligt folktron förvandlades lokattens urin till ädelstenar, bärnstenslika som kattens ögon. Karl XI valde att rida till strid i rock fodrad av ädelt loskinn.

Lévi-Strauss ser hur det i berättelserna finns en olöslig konkurrens mellan vargen och lodjuret. Han ser också hur berättelserna om lodjuret liknar små oförutsägbara romaner

Den som vill läsa mer om lokatten med det latinska namnet Lynx lynx gör det nu som bäst i Lodjuret (Atlantis) av Roger Bergström, Kjell Danell och Ingvar Svanberg. Här finns en nog heltäckande beskrivning av lokatten med inblickar från zoologi, ekologi och kulturhistoria. Det finns faktiskt en beständig fascination för lodjuret – från förmoderna Norden till postmodernister som Ernst Billgren.

Lon passerar därför den höga litteraturen – Almqvist, Lagerlöf och Strindberg. I Drottningens juvelsmycke nynnar Tintomara sin berömda avskedsramsa: Mig finner ingen, Ingen jag finner och strax senare far väl mina lodjur! Gösta Berlings saga har kallats för Sveriges björnrikaste roman. Kan vara, men där finns hos Selma Lagerlöf även en fårslaktande göpa som fläckigt sändebud från det helvilda Värmland. Snart nog tassar lokatten in i den borgerliga salongen. I Strindbergs Dödsdansen 1900 väcks det vampyriska begäret att suga ditt blod som en lokatt. Långt senare – 1988 – kom PO Enquists pjäs I lodjurets timme.

Det skygga lodjuret korsar natur och kultur. Jag plockar fram den store antropologen Claude Lévi-Strauss sena arbete Lodjurets historia. Den handlar om de nordamerikanska indianernas myter om lokatten.

Lévi-Strauss ser hur det i berättelserna finns en olöslig konkurrens mellan vargen och lodjuret. Han ser också hur berättelserna om lodjuret liknar små oförutsägbara romaner, medan berättelserna om vargen är stereotypa. De går i fyrtakt.

De där befriade romanerna skrivs ju också i dag. Med stor stränghet. Jag läser Den vita jorden som är romanen i ett lösbladssystem, jag läser Den röda himlen som är en enda lång skyttegrav och jag läser Den svarta solen om främmande, framtida rum. Trilogin är förstås författad av Lotta Lotass. Medarbetare på kulturredaktionen