Mellan mode och konst
Palmqvists fina svit Chubby-plagg som består av mjuka skinnkläder med svulstiga tillägg i form av kragar och jackslut som liksom tycks välla fram helt ohämmat inifrån plagget. Den avskalade grundformen ställs på ända av detta okontrollerbara men ack så mysiga tillägg som, i syfte att passa in på utställningshypotesen, måste tolkas som både ett konstnärligt och avvikande tillägg. ETT EXEMPEL som är svårare att placera in som gränsöverskridande mellan mode och konst är Maria Miesenbergers serie Duck and Cover från 1999–2000, där hon låter små barnfigurer skapa ickemänskliga former genom att försvinna in i sina alltför stora T-tröjor i glada färger. Härigenom förnekas visserligen den livsbejakande mänskliga gestalten inklusive dess persona och det är ett övergripande tema som Miesenberger kan sägas ha gemensamt med modevärldens diktatoriska krav på trådsmala, anonyma modeller – men räcker det? Lite längre in i galleriet visas också hennes dessvärre mycket illa belysta silverblänkande torsor med titeln Reflection on the Presence of Time (2013) tillsammans med sydkoreanen Juun Js herrkollektioner från 2012 och 2013, en kombination som jag för övrigt inte finner helt övertygande. Som jag ser det tydliggör, snarare än ifrågasätter, denna
PATRIK SÖDERSTAM. SAW POP, 2015. Den italienska modeskaparen Elsa Schiaparellis (1890–1973) intresse för modern konst ledde till att hon redan på 1920-talet inspirerades av och samarbetade med samtida konstnärer som Salvador Dalí. Hennes ateljé på Place Vendôme i Paris har nu tillfälligt flyttats till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm som dessutom lyfter fram konstnärer och designers som gått i den kultförklarade modeskaparens fotspår. Boel Ulfsdotter är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast utställningen Knitwear – Chanel till Westwood på Falkenbergs designmuseum. hopparning verkens naturliga hemvist i sina respektive kategorier. VAD GÄLLER de olika videoverken i utställningen måste jag erkänna att deras roll som representanter för konstfilmen misstänkliggörs å det grövsta av det svenska kulturetablissemangets nyupptäckta förkärlek för smisk och den ökade uppmärksamhet ifrån omvärlden som sådan information kan tänkas leda till. I Kulturhusets pressmeddelande för Asylum skriver man följaktligen enbart om filmaren Michail Livada, att han minsann delade Rut Hillarps intresse för sadomasochism. Inom parantes sagt (antar jag då) deltar bägge också med videoverk i utställningen, verk vars fragmentariska, lätt absurda men förbluffande taktila bildinnehåll har stora likheter med verk av andra föregångare inom konstfilmen kring 1950, som exempelvis Maya Deren. DET FILMMATERIAL som i sammanhanget ter sig bra mycket mer intressant, är presentationen av Martin Margielas catwalk-filmer från slutet av 90-talet, som är ett fullt giltigt uttryck för Ericsson Wärns utställningshypotes om kreativa uttryck i modets och konstens gränsland. Det skulle inte förvåna mig om denna typ av bearbetade catwalk-filmer på allvar håller på att etablera sig som ett SANDRA BACKLUND. Handstickad tröja vår/sommar 2005 och handstickad top höst/vinter 2008/09. eget undersökningsområde inom mode, media och performance.
Slutligen kommer jag så till Patrik Söderstams installation SAW POP (2015) och Ann-Sofie Backs installation Utan titel (2015). De är i mina ögon de bästa exemplen på verk som verkligen skaver i denna utställning eftersom de inte har någon tydlig plats i någondera kategorierna mode/konst utan snarare bör uppfattas som någon form av metakommentarer till dem. Jag lutar åt att det beror på den hotfulla undertonen i Söderstams verk, medan Backs verk provocerar genom sin ironi (Back was here!). Söderstams överdimensionerade, centralt placerade figur med svart mask för ansiktet, oformlig kropp och gänginfluerade klädsel inklusive en taggad T-tröja som står omgiven av aggressiva symboler i dova färger, är i någon mening en mutation av det välvilliga gatumode vi en gång blev introducerade till av Jean-Paul Gaultier och Vivienne Westwood. Det går samtidigt inte att förneka att den otyglade råhet som kommer till uttryck i SAW POP allt oftare gör anspråk på att inkluderas i den samtida bilden av mode och/eller konst. Det är genom att ta med Söderstams och Backs verk som Ericsson Wärn på allvar lyckas osäkra bilden av mode och konst i vår samtid.