Patetisk paté? Nej hellre en risig paella
smAkfrågor.
QSaluhallens insida håller vad utsidan lovar. ue tal?
– Jo, tack bara bra. Skaldjuren ser ju väldigt frestande ut. Får jag be om musslor för fem euro? Det är lördag förmiddag och så trångt i Valencias saluhall att man gör klokt i att ta sedeln dit man kommer. Känslan kan närmast liknas vid värsta rusningstiden på bok- och biblioteksmässan lyriker som till en perforerad och tatuerad serietecknare med sotigt stift i sin penna. den väldigA byggnAden vid marknadsplatsen är som en mångarmad bläckfisk med magnetiska krafter. Från alla tänkbara håll ansluter Valenciabor med långt gångna planer för ett par härliga helgmiddagar. Lagom doser av tur och tålamod, skicklighet och erfarenhet, gör att flertalet så småningom lyckas ta sig fram till rätt butik. För vem vill ha en patetisk paté när man egentligen haft en riktigt risig paella i tankarna?
Det kolorerade kaklet, de konstnärliga utsmyckningarna och många fina detaljerna, gör Valencias saluhall till ett mattempel utöver det vanliga.
– Fast änna i nyaste laget, skulle möjligen en lokalpatriotisk göteborgare kunna tycka. Van att köpa sina godsaker i det glasade gjutjärnspalatset vid Kungstorget som restes redan 1889. Den kulinariska kusinen vid Plaza del Marcedo invigdes först 1928.
Det är en av Europas största saluhallar, hävdas det i Berlitz resehandbok, och efter en timme i lördagsträngseln är jag inte människa att ifrågasätta författarens påstående. Snarare har man lite svårt att förstå varför det någonstans i Europa byggts en saluhall – ännu större, ännu bredare och ännu högre. Änna. inne i den väldiga hallen identifierar förstagångsbesökaren snart en rad olika zoner. Dignande grönsaks- och fruktdiskar avlöses av örter, kryddor och nötter. Rätt som det är står jag framför en lång rad hängande skinkor, bara för att i ögonvrån notera hur en grupp tyska turister låter sig fotograferas med ett enormt strutsägg.
– Glöm inte att andas, brukar min välmenande spinninginstruktör hemma i Göteborg upprepa som ett återkommande mantra.
På väg ut ur saluhallen behöver jag inte påminnas. Jag är helt på det klara med att några djupa andetag har högsta prioritet. runt om i centrum: alltifrån den öppna platsen framför järnvägsstationen, via stadshuset vid Plaza del Ayuntamiento och Plaza de la Reina med katedralen vid sin norra spets, vimlar det av lördagsledig lokalbefolkning som förstår att uppskatta värdet av ett oplanerat möte. Vill det sig väl kanske man till och med kan hitta ett ledigt bord och få in ett par kalla pilsner att skölja ner några tapas och det senaste skvallret med.
Att den gamla katedralen från 1200-talet bär spår av tidens tand är inte mycket att säga om. Med den sortens historia skulle väl vem som helst känna sig lite skrynklig och rosslig. Mer förvånande är det möjligen då att det bara ett par kvarter bakom de största stråken hukar till synes övergivna gamla hus med hängande nät för att skydda förbipasserande från rasande stenar och puts. Jag misstänker på goda grunder att det finns mer än en byggnadsantikvarie som rasar över sakernas tillstånd.
Söndag är Saluhallens vilodag, men dess dragningskraft lika stark som vilken tisdag eller torsdag som helst. Bara med den skillnaden att vi nu knôr på smågatorna runt Saluhallen, istället för inne i den. mArknAdsmyllret kan till en början förefalla kaotiskt, men efter några vändor fram och tillbaka mellan stånden inser man att det faktiskt finns en slags outtalad organisation bland alla kläder, skor, leksaker, bijouterier och böcker.
På den öppna platsen bakom Saluhallens västra flank genomför jag dagens första investering. En samlarbild på Granadas anfallare Daniel Larsson byter ägare för 50 cent. Billigt för en Torslandakille som via BK Häcken och Malmö FF tog sig ut i världen.
Jag tar vägen för frimärks- och mynthandlarna, kastar ett hastigt öga på en kapsylsamling och funderar över om man här – precis som på tjurfäktningsarenan – gärna betalar mer för en plats i skuggan. Själv trivs jag bäst i solen. Utan tjurar.