Tranströmer ger hopp
EN BOK SOM saknas i familjens bibliotek lämnas härmed av vännen Tomas T. Och absolut måste vi ses igen, snart… Så står det i mitt ex av diktsamlingen Det vilda torget. Jag läser och minns som igår det välbesökta helgseminarium med Tomas Tranströmer och min far Gunnar som jag i slutet av 80-talet arrangerade på folkhögskolan i Växjö (där jag då var lärare). En djupsinnig och rolig dialog om lyrikens möjligheter att pejla det hemlighetsfulla hos människan men också skörheten i samhällets och våra egna liv.
Ett år senare drabbas diktaren av stroke. Själv träffar jag honom bara ytterligare en gång. Ändå har han genom åren alltid funnits där som en klok, varm och ödmjuk vägvisare, med sitt språk, sin rikedom på oväntade metaforer.
Nu, en dryg vecka efter hans bortgång vandrar jag ut i en solvarm aprilglänta, till den doftande mullen och koltrasten. För blåsipporna som rest sig ur vintersömnen deklamerar jag högtidligt några rader av Tomas:
”Att förtrollas – ingenting är enklare. Det är ett av markens och vårens äldsta trick: blåsipporna. De skjuter upp ur det bruna fjolårsprasslet på förbisedda platser där blicken annars aldrig stannar. De brinner och svävar, ja just svävar, och det beror på färgen. Här är extas men lågt i tak. Karriär – ovidkommande! Makt och publicitet – löjeväckande!”
En sinnlig hyllning till den skönhet som är nära och alldeles gratis (gratia=nåd)! Och samtidigt en biktspegel för vår rastlösa och ytliga status- och marknadskultur som tenderar att instrumentalisera själva livet. I sin samhällskritik är Tranströmer träffsäkrare än de ideologiskt närsynta skrivarna. Men jag läser honom framförallt som en vördnadens budbärare, befriad från traditionella sakrala uttryck och den institutionella religionens ordträngsel:
Vi är i tigandets kyrka/i den bokstavslösa fromheten/Som om de oförsonliga patriarkernas ansikten inte fanns/och felstavningen i sten av Guds namn…/Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. I haikuns strama form ger han oss sitt eget andliga credo: Närvaro av Gud. I fågelsångens tunnel öppnas en låst port NÄR VÄRLDEN TER sig grymmare och mer labil än någonsin sätter Tomas Tranströmer ord på den dysterhet som stundom kan inta oss: Jag släpar som en dragg på botten; allt fastnar som jag inte behöver. Bödlarna hämtar sten, Gud skriver i sanden.
Men hoppet finns. I den numera nästan folkkära Romanska bågar – ibland rentav citerad av toppolitiker och kapitalister – uppmanas vi att inte skämmas för att vi är människor. Vi är djup och rymd, inne i oss öppnar sig valv bakom valv oändligt. Vi bli aldrig färdiga och det är som det skall. Psykologen och diktaren vet att misstron kan förbytas i hopp: Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket Tranströmers tidlösa och universella diktardialekt når fram över alla barriärer: språk, religion, ideologi, ålder. Hur bar han sig åt? Påsken, smärtornas och hoppets helg, är en lämplig tid att även begrunda Tomas Tranströmers evangelium.