Blues för en hamn
Jag måste hastigt väja för en gråsvart dubbelbuggy med två sovande barn på trottoaren på Södra Hamngatan. Det är så jag hamnar i porten på nummer 29. Idag huserar en bank bakom de bastanta stenväggarna. En skylt på väggen berättar att den här tomten i kvarteret Frimuraren bebyggdes redan på 1640-talet, kanske nästan samtidigt med Kronhuset som ju räknas som stans äldsta hus. Berömt folk har bott här: Peder Lillie, fogden på Älvsborgs fästning; A. Grill, direktören vid Ostindiska Kompaniet; köpmannafamiljen Arvidsson. JAG MINNS DEN här byggnaden. Längst upp i huset hade pappa konstnären sin ateljé. Först gick man in på gården, sen ett antal väl upptrampade marmorsteg upp till tredje våningen. Trappan slutade vid en brädvägg med en smal dörr och en liten fågelholksliknande låda med ett block och en kort blyertspenna som dinglade i ett snöre. Ibland fanns där en lapp med texten Konstnären träffas ej ty han har måltid.
Fanns ingen lapp kunde man öppna dörren och klättra upp för en brant trätrappa som mest liknade en vanlig stege. Sen en dörr till, ännu smalare, och så var jag uppe i pappas ateljé högst under takåsarna.
Ett enda rum med två stora fönster i vinkel mot kanalen och hamnen.
Ett fantastiskt rum med penslar i en vas i fönstersmygen, väderbitet staffli, dukar och pannåer som sjöng av färg och liv, från golv till tak. Och så den där speciella doften av fransk terpentin och oljefärg på paletten. Jag minns också hur jobbigt det var att hjälpa till att kånka ner alla tunga tavelpaket på våren. Allt skulle ut till båten som låg i gamla hamnen på Långedrag. Målarsäsongen i Bohuslän var här.
Och hösten sen, när allt skulle upp igen.
Huset ägdes av urmakare Hallgren och det var av urmakaren konstnären hyrde sin ateljé. I huset fanns också pappershandeln Pauli & Torell, med lager ut mot gården på 29:an. Här hade jag en gång mitt livs bästa sommarjobb som mopedbud. Jag hade ingen egen moped. Nu fick jag köra runt med en nästan ny, underbart blå Monark flakmoped med diverse pappersvaror till kunder som bodde inne i stan.
Längre än till Örgryte fick jag inte köra. Men berusad av farten gasade jag redan tredje dan förbi Sankt Sigfrids Plan och ut på Delsjövägen, blåste förbi krokiga cyklister i försommarvinden. DET VAR UNDERBART. När jag kom tillbaks till firman, rätt sent, mötte jag kontorschef Hermansson redan i lagerdörren. Var
av Sven-Bertil Bärnarp tusan har du varit pojk? Du har varit borta i timmar! Det här blir sparken direkt!
Så blev det. På väg ut genom porten på Södra Hamngatan 29, med hängande huvud, mötte jag chefen själv, direktör Pauli. En väldig, oerhört vänlig man som liksom i förbifarten frågade om sakernas tillstånd. Sen hände det ofattbara. Han tittade lite på mig, funderade en kort stund. Sen återanställde han mig på stående fot som mopedbud som körde varor till folk inne i stan. Men gör inte om det! skrockade han och vevade ett väldigt ringprytt finger i luften. Kontorschefen förlät mig aldrig. FRÅN ATELJÉFÖNSTRET kunde man ta in perspektivet mot älven, mot hamnen med sitt bultande hjärta. Ett motiv som alltid engagerade, som krävde speciell uppmärksamhet. Ibland i stora oljor i dämpad kolorit med ett stråk av vemod, ibland i rader av träsnitt med hundratals detaljer, utskurna med kirurgiskt skarpa järn.
TEKNIKEN MED TRÄSNITT
Hamnliv