SÄTTER LJUS PÅ BERGSJÖN
HIPHOP: LANI MO VILL GE PERSPEKTIV PÅ HUR VÅLDET SÅRAR GÖTEBORG – Jag trodde alla rappare var muppar som berättade om sina svåra liv. De var framgångsrika, vi hade det tufft på riktigt, säger hiphop-artisten Lani Mo som närmar sig genombrottet.
LANI MO PEKAR bort mot den gröna slänten bakom Rymdtorget nedanför det stora, svängda hyreshuset där han är uppväxt och fortfarande bor kvar.
– När jag var liten fanns ingen basketplan, inte den här fina lekplatsen heller. Vi åkte inlines nerför backen, på vintern använde vi svarta sopsäckar. En gång var det en kille som drog rakt in i en stolpe och slog sönder hela benet. Ungarna numera åker skateboards, de är lika galna som vi var.
Lani Mo har precis klivit av ett 36-timmars skift på jobbet som personlig assistent och borde vara trött, men när vi hittar ett hörn inne på biblioteket pratar han snabbt och engagerat. Han berättar om uppväxten i Bergsjön, om hur han redan som liten var pådrivande och spelade handboll i BK Banér och fotboll i Qviding och Utsikten. Men också hur han använde bollen som en ursäkt för att hänga ute sent på kvällarna.
– Min storebror snurrade runt en del på den tiden. För att slippa få stryk hade jag alltid en fotboll med mig när jag var ute sent på kvällarna. Såg han att jag hade en boll tyckte han det var okej, minns Lani Mo.
HAN ÄR YNGST av sex syskon – fyra systrar och så brodern. Föräldrarna flydde till Sverige från kriget i forna Jugoslavien, men var nere en vända i Kosovo 1999 och höll på att fastna i kaoset i samband med Racakmassakern. Farmor, farfar och morfar blev dödade. Bara mormor är kvar i livet. I dag har familjen byggt ett sommarhus där det gamla stod. ”Det brändes till grunden, med folk i”.
– De mördade farfar genom att sätta en granat i munnen och spränga bort honom. Jag förstår inte hur man kan gå vidare efter något sådant, men pappa och mamma tog oss hit, till ett annat liv. Jag är så tacksam för det, men känner också att jag måste ge dem någonting tillbaka, säger Lani Mo.
Lani Mo säger utan omsvep att han gillar pengar. ”Idag kan jag köpa kläder, skor när jag vill. Jag har kunnat köpa en bil.” Men han är också tydlig med att han länge hade ena foten på väg in i den kriminella världen. När han blev bränd på ett möjligt fotbollskontrakt i Portugal balanserade Lani Mo på en vass egg, var nära att trilla över.
– Det var en rörig tid, jag fick liksom inte ihop verkligheten. Kriminaliteten fanns alltid som ett tänkbart alternativ. Här ute går det mycket snabbare att skaffa ett
vapen än ett jobb. Ser man en hög med pengar på bordet är det svårt att inse att det finns en konsekvens. Tar man pengarna står man i skuld till fel människor. Unga killar härute har aldrig sett pengar förut, så det är svårt för dem. LANI MO VILL inte säga att det var ”musiken som räddade honom”, han tycker att det är klyschigt. Men med ett färskt kontrakt med Universal, nya singeln Perspektiv ute och låten Hundratusen stenar på gång i april är det hiphopen som präglar hans dagar.
– Jag brinner för musiken, men jag är också en affärsman. Jag kan spela spelet. Men om jag får in 10 000 på ett jobb delar jag ut det i min krets. Jag har varit fattig, vi har alla varit fattiga. Så någon vän får vara roadmanager, någon annan säljer t-shirts och så har jag en stor kille som går emellan om det skulle hända någonting. Alla har en uppgift, alla får en del av pengarna, alla kan äta sig mätta, säger Lani Mo.
Singeln Perspektiv berättar om den kriminella världen, men ur en lite annan vinkel än vi kanske är vana vid. Lani Mo pratar om hur våldet slår åt många olika håll, det finns så många offer. – JAG VILL FÖRSÖKA förklara för de som tycker så mycket, men inte ser hela bakgrunden. Det är inte så enkelt som det ofta beskrivs. Jag har spelat upp den här låten för gangsters, de får tårar i ögonen. De vet vad det handlar om, de kan verka hårda men de sitter fast i skiten, säger Lani Mo som tror att Hundratusen stenar kommer skapa ännu mer uppståndelse.
– Jag kommer att missuppfattas men jag ber alla att läsa mellan raderna. Jag uppmanar ingen att kasta sten, men det finns ett stort hat härute. De allra flesta har ingen röst, så de bränner en bil för att i alla fall komma i tidningen. Idag är det inte bara gangsters som bär vapen. Till och med högutbildade med vanliga jobb är rädda, de har barn att skydda. Det har gått alldeles, alldeles för långt, säger Lani Mo. SJÄLV STANNAR HAN, trots allt. Han vill vara med och påverka till det bättre. Göra det rätta, arbeta, precis som sin mamma och pappa.
– Pappa kommer från ett land där man inte är en riktig man i byxan om man inte försörjer sin familj. Det sitter djupt hos honom och hos mig. Jag är yngst i min familj, den yngste ska stanna kvar och se till att familjen har det bra. Jag lämnar inte min mamma och min pappa.