Obama och Khameini hör klockorna ticka
USA och Iran har kommit överens om att komma överens om det iranska kärnenergiprogrammet.
När Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov för ett par dagar sedan reste sig och lämnade kärnenergiförhandlingarna med Iran var nyhetsrubrikerna om misslyckade förhandlingar i stort sett redan skrivna. Gladast var nog de amerikanska republikanerna som i flera månader ifrågasatt, kritiserat och motarbetat president Barack Obama i hans vilja att nå en överenskommelse med Iran.
Till världens stora förvåning lyckades dock Iran och USA i sista stund att hitta gemensamma nämnare. Att Iran nu säger ja visar på att landet närmat sig bristningsgränsen till följd av de hårda ekonomiska sanktionerna som inleddes 2012. Dessa kommer nu att börja luckras upp om Iran visar sig hålla sin del av avtalet. Irans utrikesminister Muhammad Javad Zarif var dock noga med att påpeka att avtalet inte ska ses som en normalisering mellan Iran och USA. Må så vara, men någonting har hänt: för första gången någonsin visade iransk statstelevision ett liveframträdande med Obama då han tillkännagav överenskommelsen.
AVTALET HADE INTE kommit till stånd om väktarrådet och Irans ledare Ayatolla Khamenei inte hade önskat eller godkänt det. Nyttan och behovet var uppenbart - men inte nödvändigtvis med det iranska folkets bästa för ögonen. Istället handlar det om att det rådande styret vill säkra makten inför framtiden.
Både Khameini och Obama börjar se slutet på sina respektive styren. Khameini, 75 år gammal, vill positionera Iran inför framtiden. Då är ett avtal med väst av central betydelse. Nästa år är det val till den så kallade Expertförsamlingen. Visserligen är kandidaterna till de 84 platserna godkända i förväg av Khameini, men en överenskommelse med väst gör att risken för en proteströrelse likt den Gröna Protestvågen 2009 minskas. Därmed har Khameini också chansen att påverka vem Expertförsamlingen väljer som hans efterträdare.
HISTORISKA AVTAL HANDLAR om personliga behov: medan Khameini vill stabilisera sitt land, inleds skymningen av Obamas presidentperiod snart då valrörelsen inför 2016 drar igång senare i år. Då är förbättrade relationer med Iran ett bra tillägg till den historiska relationsförändringen med Kuba. Det finns sämre drivkrafter än personlig ärelystnad.
För väst har det vad gäller det avsedda syftet, att hindra Iran från att utveckla kärnvapen, varit uppenbart att rådande läge inte fungerat. 2003 hade Iran färre än 200 centrifuger: trots sanktionerna har landet nu 19 000, varav cirka 10 000 används för anrikning av uran.
Avtalet är dock inte på långa vägar klart eller garanterat att nå sitt slutmål. Mycket kan hända fram till deadlinen den 30 juni. Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Det länderna har kommit överens om är att de vill komma överens. Bevisbördan ligger fortsatt på Iran som måste följa avtalet till punkt och pricka. Avtalet är inte perfekt - men de bästa avtalen bygger på att samtliga parter känner att de vunnit lika mycket och förlorat lika lite.