Var är kapten Blückers manschettknappar?
Det var kapten Ivar Blückers idé att göra Brofjorden nära Lysekil till ankringsplats och utgångspunkt för de fartyg som skulle bryta den tyska blockaden och frakta kullager till England under andra världskriget. Kapten Blücker hade gått iland och blivit lärare på Navigationsskolan; han kände till kusten och han var bekant med kustborna.
Ett av de fartyg som en kväll i början av december 1940 lämnade Göteborgs hamn för att gå till Brofjorden hette ”Elisabeth Bakke”. Hon skulle eskorteras av ett fartyg från svenska flottan, jagaren ”Ehrensköld”. ”Elisabeth Bakke” skulle gå utomskärs upp till Brofjorden och det var möjligt för tyska ubåtar att attackera henne. TVÅ YNGRE OFFICERARE på jagaren var övertygade nazister och före avfärden hade de informerat det tyska konsulatet om vad som var på gång. Temperaturen slog om med tät dimma som följd. ”Elisabeth Bakke” måste oplanerat ankra på Rivöfjorden i väntan på bättre sikt. En av officerarna begick misstaget att ringa från jagaren och informera tyskarna om förseningen. Det svenska kontraspionaget slog till, man avlyssnade samtalen till och från jagaren ”Ehrensköld”.
Officerarna ställdes inför rätta och dömdes till anmärkningsvärt långa fängelsestraff, den ene till sju år. Rättegången hade politiska aspekter. Om officerarna fått lindriga straff hade det uppfattats som undfallenhet för nazismen. SENARE VAR DET just dimma och dålig sikt som ”Elisabeth Bakke” och de andra norska fartygen behövde för att kunna ta sig genom minspärren och undgå det tyska jaktflyget. Fartygen fick ligga i Brofjorden över jul och nyår. Först den 23 januari var sikten tillräckligt dålig med kraftigt snöfall.
Kapten Blücker hade försäkrat sig om att lotsarna i Lysekil inte informerade någon utomstående om tidpunkten för avgången. Han visste att den tyska underrättelsetjänsten fanns på plats; det första eskadern började röra på sig skulle telefonerna gå varma till det tyska konsulatet.
På avresedagen hade kapten Blücker varit nere i Göteborg och lyckats arrangera en kollaps i telefonnätet på Västkusten. Först nästa morgon när fartygen var spridda långt ute till havs skulle telefonförbindelserna fungera normalt och de tyska spionerna kunna larma flottan via konsulatets telegrafist.
Något dygn senare anlände fartygen – ett efter ett – till Kirkwalls redd på Orkneyöarna med den värdefulla lasten av kullager och specialstål. Nu blev det julafton för alla inblandade, trots att julen nyligen firats. Den brittiska expeditionsledaren George Binney blev omgående adlad på premiärminister Churchills förslag, besättningsmännen fick ansenliga penningpremier och befälhavarna blev föreslagna till OBE (Officer of the Order of the British Empire). MEN VAD SKULLE man göra med den person som kanske betytt mest för den lyckade utbrytningen, kapten Ivar Blücker? Han hade hela tiden hjälpt George Binney med råd och dåd. Den arrangerade kollapsen i telefontrafiken mellan Lysekil och Göteborg på dagen för utbrytningen var helt avgörande för framgången. Men engelsmännen insåg, att man inte kunde ge en svensk tjänsteman en brittisk orden som tack för ett utfört sabotage! Man kunde heller inte belöna honom pekuniärt; Blückert bekämpade nazismen av ideologiska skäl.
Kung George VI känner numera många till genom den gripande filmen ”The King´s Speech”, som handlar om kungens stamning och svårighet att hålla tal. Han lyckade bemästra sitt talproblem och kunde vara snabb i repliken.
Under en audiens fick George VI en redogörelse för den lyckade operationen med transporten av kullager. Då kom frågan upp om man skulle kunna visa Englands uppskattning av kapten Blückers insatser genom att ge honom ett par manschettknappar i guld med kungens namnchiffer. Det skulle vara en hedrande gåva, som inte bröt mot några mellanstatliga etikettsregler. Då tog George VI av sina egna manschettknappar med orden: ”Om kapten Blücker inte har något emot att bära ett par bättre begagnade, så var så god att ge honom de här!” DET FINNS ÅTSKILLIGA manschettknappar av guld i de göteborgska byrålådorna. Men det finns ytterst få, om ens några, med en så dramatisk och märklig bakgrundshistoria som kapten Blückers. Antikhandlarna talar om vikten av ”proveniens”. Frågan är om den som idag äger manschettknapparna med det kungliga namnchiffret känner till den dramatiska bakgrunden? PS. Om någon i VG:s upplysta läsekrets har kännedom om – eller äger – dessa rariteter är redaktionen tacksam för information. Epost-adressen är vg@gp.se Om någon önskar läsa mer om blockadbrytarna under andra världskriget har boken av artikelförfattaren Pär-Arne Jigenius, Segling i förbjudna farvatten, kommit ut i en andra upplaga på Tre Böcker Förlag. /VG-red