Om erotik, litteratur och kvinnligt åldrande
Martina Montelius har skapat en kulturtant som vill knulla och knarka. Här finns bitska angrepp mot alla slags schablonföreställningar om erotik, litteratur och kvinnligt åldrande, skriver Kajsa Öberg Lindsten.
ROMAN MARTINA MONTELIUS Oscar Levertins vänner Bokförlaget Atlas Dramatikern och regissören Martina Montelius debuterade som romanförfattare 2013 med Främlingsleguanen, en absurt nattsvart berättelse om en våldsamt begåvad femårig flicka. Oscar Levertins vänner är hennes andra roman. Denna gång handlar det om den sextiotvååriga ”kulturtanten” Boel Märgåker. FÖR BOEL ÄR litteraturen en drog och ett självhävdelseinstrument – det enda rejäla sättet att bekämpa en fruktansvärd barndoms demoner. Hennes inre är en ångestsprutande vulkan, men till det yttre är hon en välanpassad samhällsmedborgare, som försörjer sig på att åka runt och föreläsa om litteratur. På fritiden styr hon det litterära sällskapet Oscar Levertins vänner – en samling udda individer, som förgäves söker tröst hos varandra.
När hon med detta sällskap ger sig ut på en litteraturkryssning bestämmer hon sig för att släppa loss rejält: Hon har tröttnat på att ständigt anpassa sina lustar efter andras behov. ”Boel har väntat i sextiotvå år på att någon ska visa sig tala henne språk, reagera positivt på hennes drömmar, i stället för att bara säga ’Var får du allt ifrån?’, ’Jahapp!’ eller ’Du fyller diskmaskinen på fel sätt.’” Nu vill hon krydda litteraturupplevelserna med knapplöst knullande och knark.
”Himla kul! Feministisk feel good!” tänker jag när jag börjar läsa. Här finns snuskigt roliga formuleringar, bitska angrepp mot alla slags schablonföreställningar om erotik, litteratur och kvinnligt åldrande. NÄR JAG HUNNIT lite längre tänker jag att äldre kvinnor som plötsligt hämnas livets oförrätter är ett tacksamt tema, där komik och våld och medkänsla kan samsas. Som i Arto Paasilinnas Den ljuva giftkokerskan eller Jonas Gardells Fru Björks öden och äventyr.
Martina Montelius skapar en tragisk hjältinna som ända till slutet pepprar den hjälplösa läsaren med fyndiga formuleringar ur sitt överaktiva språkliga intellekts automatgevär. Ibland blir det nästan mer än vad man står ut med. Men ändå finns där ett rent allvar som når fram. Så kanske är dessa ordkaskader en nödvändig ingrediens, som tvingar läsaren att stanna kvar i Boels språk, bland hennes jobbiga drömmar. Istället för att fly in i något slags socialrealistiskt tänkande, där Boel skulle reduceras till ett kvinnligt offer. NU FÖRBLIR HON en litterär hjälte. Som kunde vara hämtad direkt ur en av serietecknaren Nina Hemmingssons enrutingar. Lika hänsynslöst genial. Man stirrar på henne, och fnittrar till, och känner ett hugg i hjärtat.