Nödvändighet
samhälleliga livet omedelbart upphöra. Vi väljer vad vi kommunicerar – också nätets bedrövliga kvinnohatarkör för övrigt. Och om den är väl bara att säga att var och en väljer efter sin intellektuella storlek och passform.
När det gäller satir är den motsatt reflexartade provokationer, i hast nerkrafsade på Twitter, så kallat spontana reaktioner. Satir är en kyligt kritisk verksamhet, utifrån grundattityden att varje officiell fras och kliché bör betraktas som förgiftad. Satirikern söker ett värn mot den offentliga lögnen, inte i förnäm avskildhet, utan förklädd, på fiendens område. Hens strategi är som djävulens läsning av Bibeln; eller av senaste regeringsförklaringen; eller av debattens gängse rutinartade inlägg. Tricksterns, i syfte att vända synvillan till klarsyn. Strindberg skrev i romanen Svarta fanor att vissa tidningsartiklar måste man läsa i en spegel för att få rätt. Ibland i en skrattspegel. TA MYTEN OM bluesen; att vid midnatt möta fan själv i en vägkorsning, och sälja sin själ i utbyte mot mästerskap i sin genre. Huruvida detta stämmer på satirikern kan diskuteras. Men en av de fränare – så hårdhudad att han mer eller mindre marginaliserats ut ur litteraturhistorien – var Ambrose Bierce, amerikansk journalist, Den tecknade satiren har diskuterats efter terrorattacken mot den franska tidskriften Charlie Hebdo. Carl Erland Andersson kopplar ett historiskt grepp på satiren, från Jonathan Swift över Ambrose Bierce till Lenny Bruce. Carl Erland Andersson är krönikör och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Han skrev senast en krönika om det meningslösa i att mäta mot idealet. cyniker och civilisationskritiker. Hans mästerverk heter mycket riktigt The Devil’s Dictionary, ett svavelosande lexikon där han med djävulsk blick avläser vår ständiga samtid. Ty vad är en agitator? En politiker som skakar sin grannes fruktträd för att få maskarna att byta uppehållsort. En gräns? Den linje som skiljer den enes inbillade rättigheter från den andres inbillade rättigheter. Arbete? Ett av de förfaranden genom vilka a) skaffar egendom åt b) Avstånd? Det enda de rika unnar de fattiga – och håller till dem.
Lika lite som en annan ärrad mästare, Jonathan Swift, var Bierce särskilt entusiastisk över folks förmåga att ombesörja sin omskrutna humanism. Åh, säger ni kanske, detta är ju passerade exempel, som inget har att säga om vår tid. Vår tid? Nej, Bierces ironier var inte den övermättes och dästes salongsnihilism, eller skolgårdens slappa skämt hos ståuppare i färd med att tillfredsställa en halvpackad medelklasspublik; de avlevererades tvärtom i ögonhöjd, på gatunivån, av en som just återkommit från det där nattliga mötet vid vägkorsningen, och luktade därefter. Trött på yahooerna och mänsklighetens ohjälpliga dumhet, försvann Ambrose Bierce 1913 spårlöst i Mexiko. Om detta har förresten Carlos Fuentes skrivit en bra roman, Den gamle gringon. SWIFT DÅ? EN otidsenlig klassiker? Ta hans Ett blygsamt förslag, där han i förbindlig ton föreslår att fattigt folks barn borde kunna göras till stekar på de rikas bord, för att på så sätt lätta på föräldrarnas bördor. Visst var bakgrunden fattigdomen på Irland, och britternas brutala likgiltighet, men det vore enkelt att göra en version för vår tid. Besynnerligt nog – och samtidigt typiskt – är det ofta Swift som etiketterats som sjukligt brutal, när det var hans samtid som var det. Budbäraren står alltid överst på avrättningslistan. Swift och Voltaire utgav sina skrifter anonymt. I vår tid, i Sverige, skulle de skyddats av den lagstadgade ideala yttrandefriheten, om än utpekats som reella problem i den fromma diskussionen om var gränserna går.
Ja, var går de? Just när detta skrivs sägs att man nu i Svenska Akademiens ordlista kommer att föreslå alternativ till de ord som kan uppfattas som kränkande, och att man avstår från de sistnämnda. Det är lätt att känna sympati för förfarandet, även om jag inte tror rasister konsulterar Svenska Akademiens ordlista i jakt på tillmälen mot invandrare. De kränkande uttrycken existerar ju redan i språkmyllan, samtidigt som de förändras och förskjuts av sammanhangen, tar färg av situationerna. Som Lenny Bruce apropå ords användning påpekade: Förbjuds man att säga ”fuck” förbjuds man också att säga ”fuck the government”. Och satirikern sover med fienden, rör sig inkognito på hens område, och nyttjar hens språk för sina egna syften.
Detta kräver språkkänsla – också hos mottagaren, läsaren, åhöraren. Levererades satiren med facit vore den inte längre satir. JA, TA DÅ slutligen Lenny Bruce. Det är något konstigt med tystnaden kring honom. Bland standup-comedians betraktas han som – och är – en av de största, en satanisk prosapoet med en väckelsepredikants själ, men nämns sällan, trots all nuvarande ståuppkomik. Lars Forssell betraktade Bruce som oöverträffad i genren muntlig satir. I uppslagsverk etiketteras han som en Swifts geniale efterföljare. Hans enda brott var att han var modig nog att säga folk sanningen, sa Ingmar Bergman. Carl Johan de Geer har berättat att Lenny Bruce var en av husgudarna för gänget kring den klassiska karikatyrtidningen Puss. Nu är han som en skugga utan kropp. Dagens ståuppkomiker i kött och blod levererar mest skämt bara en mor, eller en partikamrat efter tre glas vin kan älska. Satiren anses legitimerad om den stöder det rätta och goda, världen som den bör vara; Lenny Bruce var tvärtom intresserad av hur den fungerar i verkligheten.
Kanske var han helt enkelt alltför suverän, en vars version av Bibeln, av såväl våra normer som vår normkritik, blev lite för realistiskt närgången. DETTA APROPÅ ORD. Det var för sådana han ett flertal gånger blev ställd inför domstol. Han ansåg att människor självklart skulle känna sig kränkta, men av verkliga orsaker och orättvisor, av segration och fattigdom och krig, inte av ord, som bara kränkte konventioner. Cocksucker, har ni herr domare aldrig använt det ordet? frågade han i domstolen. Nej, det hade herr domaren verkligen aldrig gjort. Det var en hel värld, ren i ord och tanke, ställd mot den snuskige – sexistiske, skulle en del påstå i dag – Lenny Bruce. En bacillfri värld, med ett neutralt språk; och samtidigt en där det drällde av bordeller och barnprostitution, av konkret rasism och djupa samhällsklyftor, vilket Bruce var oförsynt nog att påpeka. Voltaire sa att ju värre samhällsförhållandena, ju starkare officiella krav på ett korrekt språk. Lenny Bruce föraktade alla dessa lismande läpparnas bekännelser. FÖR DETTA BLEV han reellt friad i alla domstolar, enligt den formella yttrandefrihetens krav; men förklarad skyldig överallt annars, bojkottad, i praktiken ställd inför ett yrkesförbud. När juridiken sagt sitt, övertar ett slags intellektuellt medborgargarde den informella rättsskipningen, numera ständigt stormande i vattenglasen, på Twitter, på Facebook, med namn eller anonymt. Så är det: ju sämre villkor för satiren, desto mer behövs den. Det händer att jag önskar Ambrose Bierce reste sig ur graven, att bli redaktör för Svenska Akademiens ordlista.