Film som medel och inte mål
DEN SVENSKA FILMBRANSCHEN går på knäna. I ett öppet brev till kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) skriver Film- och TV-producenterna tillsammans med filmpoolen Film i Väst att de önskar mer pengar, tydligare mål och större statligt ansvar. I sak erkänner de att de inte själva mäktar med att finna lösningar på den omställning som filmbranschen går igenom - detta i en tid då allt fler svenskar konsumerar svensk film.
Enligt brevskrivarna kräver filmpolitiken ett tillskott på 200 miljoner kronor per år. Distributionsledet är urholkat och återinvesteringar är i stort sett omöjliga. Väldigt få filmer har full kostnadstäckning. Under 2012 hade de svenska produktionsbolagen en vinstmarginal på 1,4 procent. Året efter var det i genomsnitt -2,7 procent. BREVSKRIVARNA MENAR ATT den svenska filmpolitiken lider av undermålig styrning. Det är både rätt och fel. Idag är Svenska Filminstitutet en av de mest sönderpolitiserade statliga myndigheterna, en märklig blandning av vänsterlutande identitetspolitik och näringslivspolitisk likriktning. Sedan länge har filmregissörerna ställts i farstun då det är producenterna som anses garantera kontinuitet, vilket gör att väldigt få konstnärliga risker tas. Det underminerar tanken på statligt filmstöd när pengarna inte främst går till de modiga berättelserna, utan till de som projekt som anses produktionsmässigt säkra. SVENSK FILMPRODUKTION HÄMMAS också av att regionerna motiverar sina filmsatsningar inte utifrån ett strikt kulturellt kvalitetsbegrepp eller ens ett eventuellt publikintresse, utan efter hur mycket det gagnar den lokala turistverksamheten. Det säger sig själv att filmer som bygger på originalkoncept får betydligt svårare att finna regionalt godkännande kontra dussinproducerade deckare a la Wallander. MEN OM DET idag saknas en tydlig svensk filmpolitik idag så är filmskapandet i allra högsta grad politiserat. På debutnivå handlar stödinsatser väldigt sällan om berättelserna i sig utan om vilket kön regissören önskas ha, eller hur många minoritetsgrupper som ska kunna beredas plats i berättelsen. Filmerna blir sekundära i en å ena sidan politiserad mall, och å andra sidan en näringslivspolitisk målsättning där framgång mäts utifrån antalet hotellnätter. Filmturism prioriteras milsvida före filmkultur.
Därmed behövs det inte nödvändigtvis mer statlig filmpolitik utan istället en annan inriktning. Ska vi ha en statligt finansierad filmkultur så är det just den konstnärliga filmen den ska stödja, i stället för att vara en näringslivspolitisk stödstrumpa.
Svensk filmproduktion har i dag relegerats till ett medel. Då är det inte konstigt att målet blir därefter.