Igenkänning en grundritual i tidsandan

Tidsandan är naturligtvis en konstruktion, ett snålt hopklipp av några av samtidens frågor, med resten lämnat kvar därute i den sociala, råa och osorterade verkligheten. Det är som med åldrar. Det talas om hippiegenerationen, men hur många i den var då det begav sig verkligen hippies?

Nyss såg jag i en bok en bild från sextiotalet, föreställande Lena Granhagen och Keve Hjelm spelande Shakespeares Så tuktas en argbigga iklädda just hippiemundering. Publiken hade sett hippies på tv och kände nu igen dem som sådana; så görs klassiker tidsenliga.

Hamlet som punkare kanske, mer sällan som same. Ty det är långt till Norrland. Tidsandan ett snävt beskuret perspektiv, om man ser till helhetsbilden.

Ändå hänvisas till den som vore den en autonom kraft bland andra till synes självständigt existerande smittohärdar – normer, strukturer – den enskilde förklarar sig hjälplöst prisgiven åt, och sen oskyldig till, när viruset dött ut och ersatts av mer fräscha mystifikationer. Påminner man en åldrad före detta vänsterradikal från 70-talet, numera mätt nyliberal, om hens rödglödgade förflutna, ler hen oftast och svarar, att sådan var ju tidsandan.

Därför att detta låter vackrare än att säga att det (också) var en trend, och undertecknad en opportunist, eftersägare, papegoja, vindflöjel. Det låter häftigare att säga att man blev helsåld på något, än brutalt erkänna att man blev köpt. Tidsandan är ju i mycket en kommersiell kategori. Som på femtiotalet då man på reklambyråerna uppfann begreppet ”tonåring”, en speciell folkgrupp tvingad att i identitetssyfte inhandla vissa varor. På det att tonåringarna kunde känna igen varandra som, ja, tonåringar. Det som sedan kallades ungdomsuppror var en mycket tvetydig tidens företeelse.