Balansgång på skör kvinnolina
Jag var bara ett barn när jag började se på mig själv med kritisk blick. Jag värderade det jag såg olika beroende på i hur stor uträckning jag lagt ned tid på att tvinga in mitt yttre i den flick- och kvinnomall som säger att ju mer dekorerat, desto finare. Den som var fin hade fördelar framför den som var ful. Det var inget som var uttalat. Men det var så det var. Och är. Finhetsidealet lägger sig ofta som en våt filt över mycket annat kvinnor kan och presterar.
Det här tänker jag på när jag läser DN-kolumnisten Lena Anderssons texter om kvinnlighet och kollektiv anpassning till begränsande ideal, och tar del av den åsiktsstorm som virvlat upp. Andersson har från olika håll beskyllts för att skuldbelägga kvinnor, för att driva på kvinnohat och för att hävda att det enda rätta för den som vill uppnå någonting är att (liksom hon själv) välja bort rysch, pysch och extravagant sminkning.
Jag vet inte vad det beror på, men av någon anledning läser jag, till skillnad ifrån många av de skribenter jag högaktar och vanligtvis håller med, varken in misogyni eller skuldbeläggande i det Andersson skriver. Det jag finner i ovan nämnda texter är tvärtom ett problematiserande av normer i samhället som i många fall lägger tunga bördor på kvinnors axlar. Som skapar ett moment 22, närapå omöjligt att ta sig ur.
Som kvinna skall man å ena sidan förhålla sig till det extrema utseendefokus som ständigt uppmanar en att pyssla med sitt yttre och som belönar den som gör så med uppmärksamhet och framgång. För de vilka hellre ägnar sig åt annat än fjäderputsande skapar detta både stress och otillräcklighetskänslor. Man vill höra till och passa in, men är ändå inte bekväm med att (till det yttre) inrätta sig i en traditionell kvinnoroll. Å andra sidan straffas den som går över (den osynliga) ytlighetsgränsen och döms ut som oseriös, inkompetent och konstlad i samma stund som läppstiftet blir lite för rött . Det handlar om en ständiga balansgång.
Ett av de klokaste konstateranden som gjorts i den här debatten kommer från skribenten Margit Richert. I Svenska Dagbladet menar hon att ” Inför varandras skilda livsval hade systerskapet mått bra av lite svalkande likgiltighet”. På individnivå vore detta mer än önskvärt. Att döma på grundval av intresse för kläder och smink är inget kvinnor (eller män) bör ägna sig åt.
Dock är det viktigt att frågan ges utrymme på en mer strukturell nivå. För varje generation flickor som växer upp och känner ett tvång att pynta sig för att få ett värde eller erkännas som ”riktiga” kvinnor är ett misslyckande. Likaså att kvinnor vilka älskar att klä sig i smink och klänning fortsätter att bli stämplade som mindre intelligenta och drivna.