70 ÅR SEDAN KRIGETS SLUT ANDRA VÄRLDSKRIGET: ETT KRIG SOM FORTFARANDE BERÖR OCH DISKUTERAS
Andra världskriget försvinner allt längre bakåt i historien. Ändå tycks det behålla sitt grepp om våra sinnen.
DRESDEN I RUINER. I dag är det 70 år sedan den tyska kapitulationen, och krigsgenerationen är på väg bort. Men intresset är fortsatt stort. Vad var det som avgjorde kriget? Kunde Nazityskland ha vunnit?
Ingen som studerat kriget kan annat än dra efter andan inför antalet döda: 25 miljoner stupade och saknade soldater och 30 miljoner massakrerade och mördade civila. Totalt: 55 miljoner döda.
Räknar man in de civila offren för svält och sjukdomar under krigsåren stiger antalet med ytterligare 20 miljoner döda. Offren är så många att det hela blir svårfattligt.
– Det är krigens krig, säger Gunnar Åselius, professor i militärhistoria på Försvarshögskolan.
Men han tillägger att detta inte är den enda orsaken till det stora intresset.
– Det finns också en uppfattning att det var de goda mot de onda. Som i Sagan om ringen.
Detta har sannolikt förstärkt intresset. Till skillnad från många andra krig råder ingen tvekan i skuldfrågan.
– Fast grunden lades under första världskriget. Det utlöstes delvis av att Tyskland ansåg sig ha rätt till en mer framskjuten plats i världen. Men det avgjordes aldrig fullständigt. Därför blev det ett krig till, säger Åselius. DETTA VAR I grunden en anmärkningsvärd händelse. Tyskland hade i första världskriget försökt besegra en koalition bestående av fyra av de mäktigaste staterna på jorden: Ryssland, Storbritannien, Frankrike och USA. Föga förvånande lyckades man inte – men ändå gick man i strid mot samma koalition en gång till.
– Hitler struntade i att Tyskland var svagare än de andra. Han trodde att offervilja och militär skicklighet skulle kunna kompensera för svagheterna, säger Åselius.
Intressant nog fick Hitler i viss mån rätt. Under nästan hela kriget var tyskarna bättre än sina fiender, så till vida att man nästan alltid hade mindre förluster än motståndarna.
– De tyska officerarna hade hög utbildning, och manskapet var tränade för att kunna ta eget ansvar och agera på egen hand, säger Marco Smedberg, militärhistoriker och författare till flera verk om krigshistorien. FRÅGAN ÄR FÖRSTÅS om de hade kunnat vinna, vilket i sin tur aktualiserar den ständiga frågan om vilka som ska ha äran av att de till slut besegrades. Var det den sovjetiska Röda armén ensam som kämpade ner den tyska krigsmaskinen, eller var västmakternas insatser också nödvändiga för segern?
Ingen tvivlar på att kriget avgjordes i Ryssland. Cirka 5,3 miljoner tyska soldater stupade under kriget. Av dessa dödades cirka 80 procent, 4,1 miljoner, på östfronten. MEN FRÅGAN KVARSTÅR ändå om ryssarna klarat att vinna ensamma. De tillverkade sina vapen själva men fick allt annat från USA: lastbilar, lokomotiv, konserverad mat, stövlar, kommunikationsutrustning. Den västallierade bomboffensiven mot Tyskland och offensiverna i Nordafrika, Italien och Frankrike band upp mycket av tyskarnas resurser.
– Det hade gått mycket långsammare för ryssarna om de inte fått så stort materiellt stöd av USA. Men jag tror att de hade vunnit ändå, även om de varit ensamma, säger Åselius. MARCO SMEDBERG ÄR av annan åsikt. Han tvivlar på att ryssarna vunnit utan hjälp.
– Om det bara hade gällt Tyskland mot Sovjet hade nog Tyskland vunnit. Tyskarna var nära 1941, och om de haft 30 procent mer resurser 1942, resurser som var uppbundna i kampen mot västmakterna, hade de kunnat vinna då också, säger han.
– Lastbilarna och tågen från USA gjorde Röda armén rörlig, och bomboffensiven förstörde det tyska flygvapnet.
Gunnar Åselius tror snarare att västmakternas insatser, i första hand invasionen av Normandie, var viktigast av en annan orsak.
– Invasionen var avgörande för vår egen del, för att Västeuropa inte blev kommunistiskt efter kriget, säger han.
I stället fick vi en värld som fram till 1990 dominerades av två supermakter, USA och Sovjetunionen. Källa: Beevor: Second World War.