Svensken har i alla tider suttit framför teven och svurit åt puckade politiker

Det pågår just nu en debatt om näthat på kultursidor i Sverige. Eller pågår, den har väl aldrig riktigt slutat sedan internetmodem introducerades i Sverige. Offentliga personer på olika nivåer turas om att berätta om vidrigheter de utsätts för. Vems felet är varierar.

Komikern Jonas Gardell menar i Expressen att ansvaret ligger hos nätjättarna, i detta fall Youtube, som inte tog bort en hatvideo om hans make tillräckligt snabbt.

Författaren Henrik Arnstad skriver i Aftonbladet att problemet ligger hos polisen. Detta eftersom anmälningar läggs ner i rädsla för att polisen ska hitta en skyldig – det skulle bli för tids- och resurskrävande.

Båda har väl rätt, men missar vi inte den större frågan när vi mest diskuterar hur symptomen ska hanteras? För vad har hänt med Sverige? Har datorer gjort oss sjuka i huvudet? Bögar ska “skjutas” och journalister ska få “nackskott”. När blev vi hatande, hotande, frustande bestar? Jag säger “vi” för det påstås att hatet nu kommer från fler svenskar än tidigare. De som varit i offentlig position länge menar att det aldrig varit så rått som nu. Författaren Marcus Birro har på bara några år hunnit lägga ner sin blogg eller twitterkonto sju gånger (jag har räknat) på grund av hatet. Sportjournalisten Johanna Garå bestämde sig nyligen för att lämna rutan av samma skäl och journalisten Alexandra Pascalidou kapitulerade en stund från radion på samma sätt. ett internet som minskar alla avstånd, river ner alla skärmar. Ministrar, idrottsmän och nöjesprofiler går att nå ögonblickligen med en tweet, Facebookstatus eller mejl. I takt med att vi digitaliserar våra sociala liv exponeras även våra vidriga sidor. Hatet, ilskan och gormandet hänger med. Offentliga personer får plötsligt ta del av en denna skitflod närhelst vi vill. Det plingar in hatmeddelanden till kändisar samtidigt som de dagishämtar barn. Det rasslar in tweets till debattören just som hon ska sätta sig till middag. Alla avstånd är borta, kvar är bara ett litet glapp som påminner om det tidigare avståndet.

Och det är exakt i det glappet vi befinner oss nu. Med en fot på vardera sida försöker vi orientera oss i en ny värld.

Kanske är det så att vi svenskar både blivit idioter och alltid varit det?

Jag minns en ung bekant med begynnande politisk karriär som för några år sedan twittrade om att skjuta en ledarskribent. Han blev polisanmäld och fick panik. Han hade ju bara skojat! Inte fattade han att tidningen skulle läsa det han skrev, än mindre bry sig. Sådär sa man ju bara? Så har man ju alltid sagt?

Jag minns den unga tjej som ville skjuta pil på mig förra året. Jag minns hennes ursäkt. Hur hon inte riktigt förstått vad det innebar, hur hon ångrade sig. Tänk om det bara är så att vi just nu är i en tid av kulturell förvirring. Där vi inte förstått att det idiotiska beteendet vi odlat i slutna rum råkat hänga med ut i offentligheten. För vi fattar inte riktigt att vi tagit klivet över. Att vi delar scen med kändisarna, att vi numera alla tillhör offentligheten.

Vi kan välja att tro att näthatet handlar om att vi alltid varit idioter och att vi nu fått ännu fler chanser att uttrycka det på. Eller så kan vi se att vi just nu är i en period av omlärning. Där vi skapar nya relationer och ny förståelse för vem som är offentlig. Att det finns en mottagare på andra änden som också är människa.

Jag säger inte att den kulturförändringen kommer gå snabbt eller förmildrar något av det vidriga som människor nu gör i hatets namn. Men kanske borde vi byta perspektiv på näthatet och inte främst se det som ett nätproblem utan som ett hatproblem som synliggjorts med nätets hjälp.

Det perspektivet underlättar så klart inte för den som utsätts för hat. Men det underlättar för debatten om vi är ärligare om vad som är problemet.

Det är inte nätet som behöver botas, utan hatet.