Bill Murray behållningen i övrigt tunn komedi
MOSSIG SENSMORAL. njutbart taggig. Nicholson i rollen som trumpen pensionär i Alexander Paynes komedi About Schmidt. Problemet är bara att de två nyss nämnda filmerna fungerar så mycket bättre som helhet än komedin St Vincent. NÄR VI FÖRST möter Vincent (Murray) är han likt en whiskyhinkande Sue Ellen i Dallas på väg att nå rock bottom, den yttersta förnedringens gräns. Stupfull raglar han hem, slår sönder handen med hammaren när han ska hacka is till ännu en drink, faller mot skåpslu ckorna, slår skallen och dråsar avsvimmad ner på golvet. I gryningen hör han två puertoricanska flyttgubbar krocka mot trädet på hans tomt. En gren faller ner på hans skabbiga bil, och han ser sin chans att beskylla flyttfirman och få ut pengar på försäkringen.
Vincent är
nämligen pank. Mer än pank. Han har övertrasserat samtliga konton, även vänskapskonton, spelat bort det sista på travet och överbelånat sitt sjaviga hus. Han är kaxig, grinig och gapig. Vräkning hotar hans dementa fru, tillika livs stora kärlek, som snart inte längre kan bo kvar på det vårdhem där Vincent kärleksfullt placerat henne åtta år tidigare. Då med betydligt fetare plånbok. I FÖRBIFARTEN PASSAR han också på att skälla ut sin nya granne Maggie, som tillsammans med sonen Oliver just flytt en infekterad vårdnadstvist. Snart måste Maggie arbeta långa timmar på nya jobbet som röntgensköterska.
Vem blir den lillgamle, i skolan snart hårt trakasserade, Olivers nye barnvakt? Om inte den mest opassande av dem alla: hans sure, otrevlige granne Vincent, som fortsätter sörpla whisky, röka, tomglo på tv, rumla runt på barer och strippklubbar och som på sin höjd klarar av att servera sardiner på burk som mellanmål. JA NI HÖR ju. Bäddat för komik, särskilt som Naomi Watts dyker upp i rollen som kavat, gravid öststatshora.
Men hur roligt blir det? Sensmoralen i St Vincent är lika mossig som huvudpersonens gravt försummade gräsmatta. Under andra hälften av berättelsen grubblar jag över vilken (film)kvinna som skulle slippa så här lindrigt undan? Bara några charmiga blinkningar, en pojke du lär upp till slagskämpe, ett par välfunna strofer av Dylan, en tidigare beundrad insats i karriären, och vips garanteras filmens anti-hjälte fullständig ansvarsbefrielse.
På en bar dansar Vincent ut på golvet till tonerna av Jefferson Airplanes gamla dänga Don’t you want somebody to love? Tankarna går osökt till Johannes Brost, i paradrollen som avdankad festfixare i filmen Avalon. Även han dansar och famlar i en snudd på identisk scen till tonerna av Roxy Music, i jakt efter en kick, ett ligg, en identitet. Vad som helst. Mörker.
Skillnaden är att regissören Axel Peterséns scen är så obarmhärtig. Huvudpersonen lämnas betydligt mer avklädd än helgonförklarad, och inget happy end är i sikte. Hallelujah!