BÖCKER SVÅRA ATT SKILJAS FRÅN
Linda Skugge hyllar Thomas Bernhards självbiografier.
Det var länge sedan det sved så att behöva lämna tillbaka en bok till biblioteket som Thomas Bernhards Självbiografierna (en svit om fem självbiografiska böcker). Jag har tummat och ömt vårdat och läst och läst om de nästan femhundra sidorna. Jag ville inte lämna den ifrån mig. Varför väntade jag så länge med att läsa den här fantastiska människan som tycker att livet är ett verkställande av ett straff och är helt omöjlig att inte älska? Alla människor som maniskt måste gå ”i den motsatta riktningen” älskar jag förbehållslöst. Alla människor som maniskt och fler än tjugo gånger i en och samma text skriver att han tänker gå ”i den motsatta riktningen” älskar jag.
Den österrikiske Thomas Bernhard beskriver skolan som att skicka barn till fördärvet.
Att gå till skolan är som att gå till sin egen avrättning och barnen knäcks i skolan och att lärarna gör barnen till nedriga, gemena och avskyvärda vidunder. I skolan hittade han inte en enda person att bli vän med och när han tiggde och bad om deras vänskap stötte de bort honom. Det gjorde att han gick runt på stan och grät. Han skriver ”Om jag ändå fick dö! var min oavbrutna tanke”.
Det påminner om Kurts dagboksanteckningar vi får ta del av i dokumentären Montage of Heck. Jag tror att Kurt Cobain hade älskat Thomas Bernhard om han hittat honom. Ledordet för Bernhards författarskap känns väldigt mycket Kurt Cobain: ”En individ som känner sig utestängd från allt integrerar sig mödosamt i en gemenskap med andra människor.”
Det är sött att se den ilskne lille killen som var Kurt framför sig. Den första konsert han såg var Black Flag men nä han var jätteförbannad ändå. I hans föreställningsvärld fanns nog inte hur det kunnat vara om han fötts i, säg, Knäckebrohult i Sverige. Där hade han fått nöja sig med Herreys. Kurts dröm om ett eget punkband som skulle heta
Organized confusion var inte så långt borta. Kurt har sagt ”thanks to unencouraging parents everywhere for giving their children the will to show them up”.
Thomas Bernhard hade sin morfar att tacka för hela sitt författarskap. Morfadern tog sig an den lille Thomas och de gick på långa promenader där endast morfadern fick tala och han lärde upp barnbarnet i hur man ser på världen med dystrast möjliga blick. Kurt drog sig undan från alla och flyttade in under den där bron och lyssnade på band som Mudhoney, Tad, Venom, Soundgarden, Blondie, Psychedelic Furs och Melvins. Likt Bernhard hade ingen lärt honom att se positivt på något i livet. Han tänkte nog aldrig på att majoriteten inte ens hade tillgång till de där coola banden som inspirerade honom och gjorde honom både rik och framgångsrik.
Jag är säker på att Kurt dött vad han än företagit sig eftersom han var en sådan som kämpade emot allt, han var en sådan som vad som än hände, likt Bernhard, måste gå i den motsatta riktningen.
Ledordet för Bernhards författarskap känns väldigt mycket Kurt Cobain: ”En individ som känner sig utestängd från allt integrerar sig mödosamt i en gemenskap med andra människor.”