Regeringen vilseleder om folkmordet på armenier
Med anledning av hundraårsminnet den 24 april av det ottomanska folkmordet på armenier under Första världskriget utfärdade utrikesminister Margot Wallström (S) ett uttalande som måste ha fått många att höja på ögonbrynen. I uttalandet görs allt för att tona ner det som hände. Uttalandet strider också mot ett riksdagsbeslut från 2010, skriver Mose Apelblat.
Wallströms uttalande är fullt av eufemismer. Redan i rubriken talas om ”tragedin 1915”. Uttalandet fortsätter sedan att kalla det som hände för ”omfattande övergrepp” och ”massövergrepp”. Inte ett ord om att det var frågan om massakrer och massmord.
Smärtsamma historiska skeenden bör som uttalandet säger hanteras ansvarsfullt och bearbetas så att de kan bidra till försoning och historisk upprättelse. Men det är just det som armenierna begär från det ottomanska rikets efterträdare, Turkiet av i dag, och som de ännu inte fått.
I år har Turkiet tvärtom reagerat med vrede mot varje antydan om att ”händelserna 1915” skulle kunna karakteriseras som ett folkmord. Den som gör det betraktas som fientligt inställd till Turkiet. Påven som kallade massmorden på armenier ”det första folkmordet under 1900-talet” avfärdades som mindre vetande.
Frankrikes president François Hollande, som deltog i minnesceremonin i Yerevan, Armeniens huvudstad, sa: ”Att erkänna folkmordet på armenierna är en fredshandling.” Han har rätt. Länder som inte accepterar den historiska sanningen ger näring till de ultranationalister och anti-demokratiska krafter som hotar demokratin i Turkiet.
Vi måste kalla det som hände i det förflutna vid dess rätta namn och säga ifrån i tid om det finns tecken på att något liknande upprepas i nutid
Historiskt facit
Egentligen har vi ett historisk facit. Hitler skall före invasionen av Polen ha sagt: ”Vem, när allt kommer omkring, talar i dag om utrotningen av armenierna?” Enligt Hitler var den ingen som brydde sig om folkmordet på armenierna. Det var fritt fram för Nazityskland att störta Europa i krig och fysiskt utplåna alla som uppfattades som dess fiender.
Vi måste kalla det som hände i det förflutna vid dess rätta namn och säga ifrån i tid om det finns tecken på att något liknande upprepas i nutid. Men den svenska regeringen, när den konfronteras med ett problem, lovar som vanligt en ny utredning, i det här fallet att genomföra ”en översyn av hur vi benämner och förhåller oss till historiska massövergrepp”.