Vykort från en död genre – Azure Blue sluter sin trilogi

MUSIK Med nya skivan fullbordar Azure Blue sin albumtrilogi. Endast stjärnorna vet om det betyder slutet för enmansbandet eller början på något nytt. Lördag eftermiddag. Tobias Isaksson ber om ursäkt för att han äter morotskaka, men det är ju ändå hans födelsedag så det är honom väl unt.

Han tackar för gratulationen, men utan större entusiasm. Muttrar något om två ”lidelsefria” år kvar till fyrtio. Att åldras gillar han inte, samtidigt njuter han av frukterna erfarenheterna att bli äldre ger.

Nya albumet Beneath the hill I smell the sea släpptes i onsdags. Tobias Isaksson kallar det slutet på en trilogi. Den första delen är ett slags betraktelse över hur det blev som det blev efter uppbrottet från Göteborg och den

”Det stora allvaret kommer i stället i min roman, när mina föräldrar dött”

nya förälskelsen han fann i Stockholm. Så tog kärleken slut och mörkret svepte in på album två, ”som i Rymdimperiet slår tillbaka”. PÅ TREDJE SKIVAN är ljuset tillbaka igen, i alla fall delvis. Titelspåret är ”en liten ramsa om existensen: var sann mot dig själv” medan musiken är lika blåskimrande melankolisk som tidigare. Men här finns också andra nyanser; omslagets persikohav eller pastellerna som lånade ur en sista tryckaren-scen i en high schoolfilm av John Hughes.

Kanske har de funnits där hela tiden, regnbågens alla färger.

Han funderar inte så mycket över vad som hade kunnat vara eller bli om han gjort saker annorlunda. Kringflackandet har kanske inte gjort livet bättre men mycket har hänt just tack vare flytten och det ständiga sökandet.

Han illustrerar med en sälmetafor:

– Jag är ute och fiskar hela dagarna. Sedan återhämtar jag mig, ligger på rygg och laddar batterierna. Jag mår väldigt bra nu, säger han innan han hejdar sig. Lycklig är ett ord jag är rädd för … De där ögonblicken när man ser riktigt klart, dem ser