”Du har väl en sponsor”
Vill du kanske se mitt senaste bokprojekt om konflikten i Utopia, frågar bildjournalisten försynt medan han fingrar på sin finfina Leica som hänger i en läderrem runt halsen.
– Bok? Papper? Hjälp! Jag hoppas att du tänker publicera dig på flera plattformar – med synergieffekter – och du har väl en sponsor, utbrister kollegan förskräckt. MEDAN TIDEN OCH tekniken rusat och det för länge sedan svämmat över av gratisbilder på internet står bildjournalisten lugnt kvar i sitt mörkrum och luktar på framkallningsvätskorna. Ibland undrar han visserligen varför redaktionerna inte längre är lika intresserade, och i ännu mindre utsträckning villiga att betala för hans fina och viktiga reportagebilder. Ändå drivs han blint vidare i sin långsamma berättarambition.
– Vakna! Du kan väl inte bara göra en analog bok? Vem ska köpa den? Vem är överhuvudtaget intresserad? I så fall måste du också fixa några coola events och gärna en utställning. Marknadsföra boken! Skapa ett varumärke som du kan produktplacera. Kampanja! Bildjournalistiken är ju död, konstaterar kollegan krasst.
Hon har själv, om än ganska nyligen, vaknat upp ur den seriösa journalistikens instagramliknande nostalgiskimmer och lärt sig att åtminstone låtsas vara multikompetent. Hon jobbar lika gärna åt den kommersiella som den journalistiska marknaden och ser inga problem med att låta kvantitet gå före kvalitet. Skriver, filmar, fotograferar, ljussätter, tar upp ljud och direktsänder i alla tänkbara direktsändningar.
Med sin värkande musarm hanterar hon hemsidor, Flickr, Twitter, Tumblr, appar och Facebook och hennes datorer och Ipads är fullproppade med LIVEoch filmredigeringsprogram. Med andan i halsen försöker hon hålla jämn takt med utvecklingen. BILDJOURNALISTEN SOM ÄR en mycket seriös, och numera ganska mager, fotograf tar fram en filmrulle medan han funderar högt:
– Vad har hänt med grundstenar som trovärdighet, etik och publicistisk kompass?
– Äsch, vem bryr sig om sådant?!
– Men … menar du att våra professionella bildberättelser, när vi följer ett skeende eller en människa en längre tid inte säljer längre? Bilder som har en tanke, en medveten komposition, ett snyggt ljus, ett berättande, en känsla.
– Ja, säger kollegan. Det tar för lång tid, är på tok för dyrt och alldeles för seriöst. Pseudohistorier säljer bättre, går fortare att producera och ger klick. Inte bara bildjournalistiken
UTRUSTNING FÖR DINOSAURIER? utan själva fotografyrket är passé.
– Passé? Alla ville ju bli fotografer för ett par år sedan ..? – JAMEN NU är alla fotografer, svarar kollegan. Inte bara reportrarna, utan alla! Så fort någon tagit en bild så är hen fotograf. Är det inte fantastiskt? Din granne, din chef och din mormor. Alla är fotografer! Det finns till och med ett TV-program med kändisar som handlar om det. Det har jättemånga tittare. En succé!
– Men ... alla utbildningar som startades? Fotografin som äntligen blev rumsren som konstform? Den visuella kommunikationen som började tas på allvar efter år av texttyngda redaktioner ..?
– Fast nu är utbildningarna nedlagda, fotograferna uppsagda och kamerorna utbytta mot Iphone 13! Alla har GoProkameror i pannan och drönare i fickan. Till och med min pappa har en drönare som jag ibland lånar till mitt digitala produktionsbolag … Dags för alla dinosaurier att vakna!
– Så, om alla andra är fotografer – vem är då jag?
– Du är … mediekrisen.