Det händer mycket vid en magisk premiär

Varför kör du så fort, vi kommer för tidigt! – Det gör väl inget. – Kommer vi för tidigt sätter du dig som vanligt i gungstolen med en bok och då sätter han sig också och då får hon ingen hjälp, för där sitter ni.

– Jag kan hjälpa till, lovar mannen.

– Sakta ner om vi ska hinna se nåt vårtecken, hinner jag säga när en nyutsläppt motorcyklist kommer rusande på bakhjulet längs den smala, tjälskadade vägen.

– Tur att han inte kom bakifrån, såna som han är det risk att man aldrig hunnit se.

– Hålla sig på rätt sida med rätt hastighet brukar funka, tipsar jag.

– Ser du rådjuren på ängen, undrar mannen min strax därpå i hundra knyck.

– Jo. Vad små de är! Och söta! Stanna, backa! Jag vill ta kort! MEN DÅ VÄNDER de rumporna till och flyr. Den sista stannar vid skogbrynet, kollar in oss: Kör nu så vi får äta!

– De har anledning att vara försiktiga, minns mannen, hemma hade vi en jaktvårdspolis som sköt rådjur.

av Sven-Bertil Bärnarp

För att inte komma för tidigt ilar vi förbi den lutande silon, riktmärket mot vännernas sommarhus.

Längre fram ännu en grånande silo, Kr-jordbruk, jag minns pratet i hembyn.

– Stanna, backa! Två svanar där i älvkröken!

De simmar långt bort i bilden. Jag stör dem i varje fall inte. TILLBAKA TILL DET lutande riktmärket är vi snart framme.

När vi kliver ur bilen möts vi av storspovekörens vemod och klagan som stegras mot ett drillande jubel, vissa särskilt galna, det är bråttom, ja bråttom att hitta sig nån. I luften och på de böljande åkrarna omkring är det livat. Den otämjda älven brusar och glittrar där nere, i år som alla andra år.

Så nu är man här igen. Det är magiskt. Årets premiär. Sommarhuset är lite kyligt. ”Det var fem grader när vi kom”, berättar väninnan.

– Jag sa att om vi kommer för tidigt hjälper Anita till, säger mannen och sätter sig i gungstolen med en bok.

Husets karl slår sig ner på en stol bredvid.

”Vi kommer visst för sent”, säger det tredje paret en stund senare, ”vet inte varför, kanske körde vi för sakta. Nä, inga storspovar. Men tranor och tofsvipor såg vi i dag. Och därute, är det snösparvar?” HENNES MAN GÅR och sätter sig i karlhörnan. ”Vad mysigt, ta kort på dem”, säger hustrun.

Sen rör vi oss mellan spis och köksbord medan vårljuset strömmar in från tre håll i det stora köket. Det är nyttigt att röra sig innan maten.

”Oj”, säger värdinnan och rycker till, en snabb skugga utanför fönstret, kanske en falk. Det händer mycket därute som vi inte vet något om. Sen äter vi och pratar och äter. ”Det var jag som la upp laxen”, säger värden.