”Lööws arbeten utgör en produktion, vars värde knappast kan överskattas”
Henrik Arnstad om historikerns kartläggning av nazismen.
SAKPROSA HELÉNE LÖÖW Nazismen i Sverige 2000-2014 Ordfront Förlag
Historikern Heléne Lööw är Sveriges främsta expert på inhemsk nazism. För 25 år sedan disputerade hon med avhandlingen Hakkorset och Wasakärven, varefter hon publicerat standardverken Nazismen i Sverige 1924–1979 respektive Nazismen i Sverige 1980–1999. Nu avslutas – möjligen? – serien med den tredje delen; Nazismen i Sverige 2000–2014.
Tillsammans utgör Lööws arbeten en vetenskaplig och publicistisk produktion, vars värde knappast kan överskattas. Hyllningarna i medier angående det senaste verkets kvalitet är också översvallande, med all rätt. NAZISMEN I SVERIGE 2000–2014 präglas känslomässigt av Lööws förvåning och återhållna vrede. ”När jag och mina europeiska forskarkolleger för 30 år sedan började studera samtida nazism trodde vi att det var en döende
Det breda ideologiska universum som vår världsdel redan testade 1919–1945 – med katastrof som resultat – är tillbaka.
rörelse. Men vad vi egentligen studerade var inte rörelsens dödsryckningar, utan dess återfödelse”, säger Helene Lööw angående sin nya bok.
De ultranationalistiska rörelserna är tillbaka med full kraft i dagens europeiska politik. Norden är inte förskonat – tvärtom. Partier med rasistisk agenda regerar i både Norge och tydligen snart också Finland. Dansk folkeparti är stundom störst i opinionsundersökningar. Andra europeiska partier av högerpopulistiskt eller fascistiskt snitt gör betydande avtryck på nationell politik och deras rasism läcker till traditionella partier. Så ser den politiska verkligheten ut i Europa 2015. VI STÅR I skuggan av en stövel, även om denna levereras i påfallande olika modeller av skor. Det breda ideologiska universum som vår världsdel redan testade 1919– 1945 – med katastrof som resultat – är tillbaka.
Hundratusentals européer är i dag så historielösa att de vill prova igen. Det är i sanning svårbegripligt. Vad kan förklaringen vara?
Angående Sverige skriver Lööw att ”ett genomgående drag har varit oförmågan att kännas vid att intolerans, i dess olika former och grader, är en del av den svenska verkligheten.” Detta i ett land där ett ultranationalistiskt parti – vars politiker beväpnar sig med järnrör, påstår att judar inte är svenskar alternativt städar hemmet iförda hakkorsarmbindel – är tredje störst i riksdagen. LÖÖW ÄR DJUPT kritisk inför Sveriges oförmåga att möta utmaningen: ”Ett exempel är debatten kring samlingsbegreppet ’våldsbejakande extremism’, där ideologin oftast lyser med sin frånvaro i diskussionerna. Frågan tenderar att reduceras till ett individproblem som huvudsakligen handlar om ’arga, unga och frustrerade män’, vilka sägs befinna sig i olika former av ’utanförskap’”, skriver Lööw och fortsätter: ”Extremismen har kommit att avideologiseras.” Tyvärr bevisas det korrekta i detta nästan dagligen i Sverige anno 2015.
Det praktiska problemet hos Lööws tidigare verk i serien har varit avsaknaden av register. Glädjande nog har detta åtgärdats i Nazismen i Sverige 2000–2014. Men vetenskapligt kvarstår ett annat problem.
Lööw har genomfört ett fantastiskt arbete angående organisationer och personer. Men hur dessa fungerar, samspelar och särskiljs ideologiskt förblir luddigt. Lööw skriver att hon vill sammanfatta ”svensk fascism, nationalsocialism och vit makt-ideologi”, men hur exakt definieras dessa tre begrepp av Lööw? Ser hon dem som tre olika överordnade ideologier eller som tre olika politiska manifestationer av en gemensam ideologi? Lööw avfärdar i sitt ideologikapitel den internationella fascismforskningen och dess nyckelbegrepp. Men vilken samlande ideologi finns då istället, enligt Lööw? Onekligen existerar ju ett släktskap inom det aktuella politiska fältet, vilket existensen av Lööws bok bevisar. Hur definierar, tolkar och sorterar Lööw detta gemensamma tankegods? Lööw konstaterar att ”de flesta rörelser i dag är blandprodukter, en sorts ideologiska hybrider”. Var går då gränserna? Ideologisk renhet kan ju enbart existera som drömd idévärld. I verklighetens sinnevärld blir politik alltid ideologiska kompromisser och blandningar. Samtliga politiska rörelser – liberala, konservativa och socialistiska såväl som fascistiska – har alltid varit ”ideologiska hybrider”. Även fascisterna Hitler och Mussolini blandade in allehanda ideologiska ingredienser i sina respektive politiska uttryck. Lööw skriver att ”många pusselbitar återstår” angående forskningen på detta fält och det är mycket sant. Men tydlighet hade gjort framställningen starkare. SAMTIDIGT MÅSTE understrykas att Lööw gör upp med missförstånd och felaktigheter i det offentliga samtalet. Ett exempel är det olyckliga begreppet ”främlingsfientlighet” som Lööw med rätta kallar ”ett undflyende ord som kom att innefatta allt och intet”. Ordet döljer vad för slags fientlighet det egentligen handlar om, skriver Lööw. Jag håller helt och hållet med. I botten ligger en samhällelig rädsla för att använda det ord som ofta är korrekt: rasism. Istället avtrubbas det offentliga samtalet med ord som främlingsfientlig, invandringskritisk eller andra mjuka omskrivningar.
Heléne Lööws forskargärning går sammanfattningsvis bortom både det vetenskapliga och det publicistiska. Hennes böcker är livsnödvändiga bidrag angående räddningen av det demokratiska statsskicket, i en tid då detta utmanas av ultranationalismen. Sverige är skyldig Lööw ett stort tack och hon förtjänar alla medaljer, priser och utmärkelser som står till buds för sitt livsverk. Men framför allt förtjänar hon att bli lyssnad på. DEMOKRATIN MÅSTE BÖRJA räta på ryggen och svara på utmaningen. Det har ännu inte skett. Och utifrån det facit vi redan har – utifrån en svartbrun europeisk historia – är detta faktum lika obegripligt som fruktansvärt.