Joy Division blir briljant allkonstverk

Att som Dramaten beskriva den egna aktuella pjäsen att skilja oss åt som ”en levande musikvideo” blir reducerande för det briljanta, nervigt vibrerande, allkonstverk som i onsdags hade premiär på teaterns lilla scen Lejonkulan. I stroboskopljus och rök tolkar musikerna i Tonbruket det brittiska postpunkbandet Joy Division och får de mörka melodiska låtarna att låta köttigare. Samtidigt förblir det desperata uttrycket intakt. Vi slungas känslomässigt från dysfori rakt in i djupaste självförakt. Även författaren lyckas lyhört förmedla hjärtats smärtsamma pulserade i sin personliga översättning av texterna. Disorder blir Sjukdom, och när Ian Curtis sjunger ”I’ve got the spirit, but lose the feeling” blir det i Stridsbergs översättning ”Jag har elden, men inget hjärta”.

Föreställningen rör sig i ett klaustrofobiskt rum som lika gärna kan vara institutionen, mentalsjukhuset som den destruktiva kärleksrelationen. Gestaltningen är teatral, absurd men effektiv, bara någon gång passerar den gränsen till mer skrikig performance.

Beröringspunkterna är uppenbara mellan Joy Divisions mentala universum, såsom det framtonar, och författaren Sara Stridsberg, som rör sig in och ut ur galenskapen i nya boken Beckomberga – ode till en familj. Hon, vars romanfigurer gärna faller tyngdlöst i mörker och stoft.