En bejublad fullträff av lustfylld intensitet
GÖTEBORGSINDIE HÄSTPOJKEN Folk, Folkteatern, torsdag Publik: 200 och slutsålt. Bäst: Det obefintliga avståndet mellan band och publik. Sämst: Extranumret var för kort. Martin Elisson slänger sig fram och tillbaka en armlängd bort. Kavajen har åkt av och både sångaren och mickstativet glänser av svett. Den fysiska gränsen mellan bandet och hemmapubliken har suddats ut för längesen.
Folk är en ny göteborgsscen, inramad av ett rött Twin Peaks-draperi. Framför, en varm bastu bestående av Hästpojken och en minst sagt hängiven publik. Vinglas dansas sönder och allsången ekar genom hela ståkonserten. ”Det ser ut som att ni flyger”, ropar sångaren från sin plats, en matta på golvet, precis nedanför trappan och åhörarna i Folkteaterns foajé. INTIMITETEN HANDLAR emellertid inte enbart om det knappa avståndet mellan musiker och publik – Martin Elisson dirigerar skaran framför sig som om det vore Körslaget och får gehör oavsett om det handlar om gamla dängor eller nyproduktion. Det är den första varma vårdagen i Göteborg. Martin Elisson sjunger helhjärtat om Sommarvin, vi körar och rusar med i glassplittret. Hittarna Samma himlar, Caligula och Shane MacGowan drar mest. Extranumret i form av Gitarrer & bas, trummor & hat blir en bejublad grädde på moset. HÄSTPOJKEN HAR SEDAN starten 2007 alltid levererat live, men den lustfyllda musikaliska intensiteten är i kväll utöver det vanliga. Popgruppen blir till ett finslipat indierockband med Matti Ollikainens smärtande klaviaturslingor som signatur och Nico Jancos trummor som motor. Adam Bolméus svarar med gitarr, Victor Furubacken med bas.
Härom veckan postade bandet en bild från Donsö-färjan på sitt Instagram-konto. Motivet; ”Hästpojken, Broder Daniel forever, HH, Makthaverskan” inristat i ett träräcke längs båtens reling.
Det är svårt att inte bli nostalgisk när Martin Elisson hytter med micken. Göteborgsindien lever vidare.
Jag känner mig som 19 igen.