Ornitologer häckar i byssjan vid Flian
Västra Gerum tillhör de små västgötasocknarna. För resenärer på den stora europavägen är den mest bekant för sina båda rastplatser — Kålltorp om man åker från nordost, och Blombacka om man åker mot nordost. Mellan dessa båda med bekvämlighetsinrättningar utrustade rastplatser finns det en möjlighet att kasta sig in till Gerums kyrka intill dess att den nya vägen byggdes. Strax går en väg snett in mot skogen, den är smal men uppseendeväckande rak. Det är säkerligen vallen till den gamla Västgötabanan, som gick från Skara till Göteborg.
Jag har knappt mer än klivit ur bilen och redan har jag konstaterat tre östvästliga trafiksystem i denna långsmala socken där man aldrig befinner sig mer än ett par kilometer från nästa socken. Det finns ytterligare en väg, en vattenväg, som nuförtiden slingrar sig ganska beskedligt från öster till väster – Flian.
Jag går på gamla E3-an till Stora Flata. Där är jag mitt för rastplatsen Blombacka på E20. Kartan avslöjar att Blombacka egentligen är en sätesgård i nästa socken, Vinköl. Men det ser ut som om marken tillhör den gerumska sätesgården Kålltorp. Vrrooom, råååvmg, öönnnh, frrrrr låter trafiken. Till vänster om mig är det skog. Jag hittar en skogsväg och dyker in mellan träden. EN BIT IN i skogen ligger det ett torp som heter Furuskogen. En skir björkskog lyser med sina vita stammar på det som förr var åker. På gårdsplanen står en reslig
av Sven-Bertil Bärnarp al. Jag tror aldrig att jag har sett en al som vårdträd tidigare. I socknens östligaste ände ligger villasamhället Ardala, ursprungligen Aladal, det vill säga dalen med alarna.
Jag sätter mig på en trave sliptimmer och tar fram min smörgås. Virket luktar fint i vårsolen, och jag ser att en del myror har krupit fram ur dvalan. De är inte ointresserade av mig. Myror, tänker jag. Det låter fel. Heter det myror? Är det inte muror? Murer? Mörer? DET ÄR SÅ svårt med språk. Jag försöker tänka efter. Byxer heter det. Flicker. Känger. Ärter. Kolleger. Det står mörestack i 1500-talets Läke- och örteböcker. Böxer heter det. Det är jag säker på. Och myrer. ”Myrera bet mek”, står det i ett kåseri från våren 2015.
Det är dags att gå vidare. Nu är det stiglöst en bit framöver. Jag ser en del urgröpningar som jag antar är små sandtäkter. En liten kulle har inte blivit täkt, men den är fullständigt genomgrävd av grävlingars gryt. Det är ganska blött. Snart hittar jag det ena diket efter det andra. De går mest i östvästlig riktning och det passar mig bra. Jag slår följe med ett dike och kommer snart ut på en skogsväg som leder tillbaka till kyrkan.
På ett gärde äger det rum ett väldigt viftande från en tofsvipa. Det kommer en till, som sätter sig och flapprar på marken. Vingarna är närmast fyrkantiga, vita mot kroppen och svarta längst ut. MED UNDANTAG FÖR en liten grupp tussilago hittar jag ingenting som blommar denna tidiga vårdag i Gerum. Vårbruket har börjat så sakteliga och jag ser en plog som befinner sig mellan uppdrag där vägen går upp mot Kålltorp. Kålltorp är sedan gammalt delat i två gårdar; Stora Kålltorp och Kilagården, som ligger på motsatt sida av Flian. Namnet är intressant, även sockennamnet skall betyda kil eller spjut, gere eller geirr.
Vad kan det syfta på? Hela socknen är utpräglat platt, ett sluttande plan med cirka femton meter fallhöjd från öster till väster. Det enda anmärkningsvärda i geografin är Flian, men om den någonsin glittrat som ett spjut i sin åbädd är svårt att säga — det saknas utsiktspunkt varifrån detta skulle ha kunnat observeras.
Nu ger sig Flian till känna huvudsakligen genom alrader som kantar den. JAG KLÄTTRAR NER till ån. Där är det som en egen värld under trädkronorna. På vissa ställen forsar vattnet ordentligt. Liljor skjuter upp sina gröna, spetsiga blad och en del trädstammar har fallit ner över åfåran – ett stormens verk eller bäverns. Då sker det plötsligt. I god fart tätt över vattnet kommer en liten knallblå fågel flaxande. Och så är den borta. Det måste ha varit en kungsfiskare.
Inte bara fåglarna tycker om Flian, utan även ornitologerna. Jag ser en lågt placerad fågelholk, ganska stor och med väl tilltaget hål. Vem kan bo i en sådan? När jag närmar mig Rangelgärdet hittar jag ett köttben och en bit svål i en behållare av ståltrådsnät. Strax intill finns det en plåtbyssja med ett stort fönster. Den är förmodligen avsedd för ornitologer. Sitter det någon och häckar där nu? Det går inte att se. Jag smyger försiktigt iväg för att inte störa.