Beatrice Dickson lyfte Göteborgs fattiga
skön Vila i gräseT.
Naturligtvis ska familjen Dickson – trots halvgangsterfasonerna i Norrland – vara representerad på den historiska topplistan över dem som lyft Göteborg.
Det var framför allt under den andra halvan av 1800-talet som familjen Dickson dök upp och lade sina raka och bestämda näsor – och sina plånböcker
I en svåröverskådlig härva var de omväxlande eller samtidigt ordförande i Bergslagsbanan, gatu- och vägstyrelsen, fattigvårdsstyrelsen, sundhetsnämnden, navigationsskolan, börsdirektionen, handelsföreningen, karantänskommissionen, sjöassuransföreningen, Göteborgs museum, småbarnsskolorna, Praktiska hushållsskolan, Hushållningssällskapet, Chalmers eller Drätselkommissionen. Och naturligtvis var de på hugget i stadsfullmäktige och frimurarna. för efTerVärlden flyTer dessa timmerbaroner liksom ihop. De var bröder och kusiner. De hette ofta James, Oscar eller Charles.
De var förstås också uppfödare av fasaner, varvsägare, mönsterjordbrukare, sportsmän, flugfiskare eller beryktade älgjägare. De flesta var energiska gubbar som på fotografier framträder med antydan till flintskalle, arrogant krökta mungipor och halvslutna ögon.
De var välgörare – filantroper och mecenater. I dag skulle vi ha kallat dem sponsorer.
Familjen Dickson sponsrade allt från kammarorkestrar till polarexpeditioner.
Varför – kan man då fråga sig – är det då just den lite perifera Beatrice Dickson som får representera familjen på tio-itopplistsan? deT är inTe så egendomligt som det i förstone kan verka.
Beatrice Dickson avviker bland dicksönerna genom att inte enbart vara filantrop och festtalare – det var de allesammans – utan genom att faktiskt också leva som hon lärde. Hon var dotter till en James Dickson (gift med Eleonore Willerding) och hennes specialgren blev nykterhets- och kvinnorörelsen – oftast en kombination av bådadera.
På 1880-talet gjorde hon en studieresa till slumkvarteren i Londons East End. Så fort hon kom hem drog hon i gång en blåbandsförening. Officiellt var nykterhetsrörelsen och KFUK hennes plattformar, men i praktiken var det tvärtom: hon var organisationernas plattform. Hon pumpade in pengar. Hon drog igång inackorderingshem, semesteranläggningar, sommarhem, skyddshem, dagisverksamheter (”barnträdgårdar”) och scoutkårer.
Periodvis stödde hon – för egna pengar – samtidigt flera tusen unga kvinnor.
Att personligen hålla ett par tusen personer under armarna var i dyraste laget till och med för en Dickson och en av hennes levnadstecknare skriver också finkänsligt att hennes verklighetssinne var ”utpräglat mänskligt, om också knappast ekonomiskt”. i likheT Med de andra dicksönerna injicerade hon pengar för behjärtansvärda ändamål – men till skillnad från dem deltog hon också konkret i verksamhetens oglamorösa vardag.
Hon missade aldrig ”måndagsmöten för arbeterskor”. Ingen i Göteborgs historia kan ha hållit så många oarvoderade föredrag som hon. Till slut flyttade hon själv till en mindre prålig byggnad nära fabrikerna där hennes vänner arbetade.
Hon lyfte många göteborgare. Hon var otroligt energisk. Hon tycks ha varit genuint godhjärtad. Därför förtjänar Beatrice Dickson verkligen en plats på denna exklusiva lista.