När 68-vänstern blev liberala professorer

Allting förändras med tiden, det är sant. Allt som är fast förflyktigas. Men när jag i David Brolins nya bok Omprövningar hittar ett citat från 1978 av författaren Lars Gustafsson inser jag också hur mycket som går igen. Gustafsson skrev då om vänsterns samhällsanalys att den förvärrade det mesta genom att formulera problemet på ett sätt som bevarar det, som kommer det att växa.

Problemformuleringen som problembevarare: jag tror att många i dag skulle kunna säga samma sak om exempelvis den ekonomiska politiken eller om integrationsproblematiken.

Det vanligaste uttrycket för att sitta fast innanför ramarna är att ge ökade anslag till sådant som visat sig inte fungera. Men det finns de som ändrar sig och bland dem som bytt åsikt intar 68-vänsterns ex-leninister och ex-maoister fortfarande en särskild position som studieobjekt. Varför blev så många av dem liberala professorer, bankekonomer eller redaktörer hos Jan Stenbeck?

När David Brolin, bibliotekarie i Göteborg, skriver initierat om saken framhålls både strukturella och personliga skäl till att rusigt engagemang gick över i besvikelse. Frågan väcks förstås: vilka av dagens bestämda uppfattningar kommer snart att omvärderas? Generellt har samhällsdebatten blivit mer emotionell och mindre resonerande. Omsvängningar kan därför ske snabbt.