EMMY RASPER:
”Jag önskar att vi grät lite mer offentligt i Göteborg”
Det går ett rykte på stan om att Lasse Kronér, Glenn Hysén, Ingvar Oldsberg och Carl Einar Häckner ses vid Poseidon varje måndag morgon klockan 07.00 och skrattar i kapp för att livet är så gött.
Ibland kommer Håkan Hellström dit och sjunger, andra veckor bjuder Leif Mannerström på räkor och på sommaren är Lisebergskaninen med och delar ut kramar. Det är jättehärligt. Glad stämning.
Göteborgs-Posten publicerade i veckan en glädjebilaga där olika profiler berättade om vad glädje är.
DET ÄR SÅ vi har det i Göteborg. Alla väljer glädjen. Hur kan man göra annat i den här stan där alla äter räkor och hoppsar fram av lycka längs Avenyn? Jag som urgöteborgare är en glad och positiv tjej. Föddes med ett skratt i mungipan. Ser glaset som halvfullt. Älskar livet. Finner glädje i det lilla. Fångar dagen. Carpar diem liksom nästan jämt. Nej. Det är inte så det är. Jag är livrädd för glada människor. Ingen normalbegåvad och tänkande människa är glad jämt. Det är något fel då. Men ledsenhet är en skämmig känsla och inget det görs bilagor om.
Tårar är inte socialt accepterat. Gråta ska du helst göra ensam på toaletten och absolut inte offentligt. Det kanske är rimligt att det är så? Att vara ledsen är inte en känsla man vill stanna i. Ledsna personer är tråkiga och jobbiga, de vill aldrig hitta på något och deras tårar kräver tröst.
MEN JAG TYCKER inte att det är rimligt att ledsenhet ska gömmas undan. Jag vill läsa om ledsenhet och blir glad när jag får göra det. Härom dagen läste jag en notis om en spårvagn som krockat med en bil i närheten av där jag bor.
Det stod: ”Föraren i personbilen satt kvar i kupén, chockad och ledsen.” Det tyckte jag var fint. Det är klart att föraren var ledsen. Det är en helt rimlig känsla när man just krockat med en spårvagn. Men ändå blev jag förvånad för det är ovanligt med offentlig ledsenhet och ovanligt att det skrivs om att människor är ledsna.
JAG TROR INTE att ledsenhet går över för att man låtsas om att den inte finns. Jag tror det är bra att gråta på spårvagnen och inför sina kompisar. Bra att erkänna att man är ledsen. Först då tror jag att man kan börja bli glad.
Så jag önskar att vi grät lite mer offentligt i Göteborg. Att vi slutar svara ”bara bra” på frågan ”hur mår du?” Att vi inte hyllar det goa glada gubbar-idealet. Att vi slutar le när vi egentligen är ledsna. Kanske kan vi börja ses vid Poseidon och gråta ihop? Jag är där och Lisebergskaninen kommer dela ut näsdukar. Vi ses.