YA RWANDA Fakta: Noga planerat folkmord
minst magnifika trumorkestrar.
Men det finns ingen inhemsk litteratur – Rwanda är ett land av muntlig tradition där bibeln generellt är den enda bok som syns i hemmen. Och det finns definitivt ingen tradition av att måla.
– Även om vi bara just lärt oss att gå så är det en total förändring. De få konstnärer som fanns sedan tidigare satt alla hemma, säger Charles Kiziro. DEN KONST SOM syntes i Rwanda för 10 år sedan visades på museer och minnesmärken över folkmordet. Många amatörer gjorde egna – mer eller mindre fasansfulla – alster för att beskriva vad de upplevt.
Men en generation som knappt har några minnesbilder av tragedin 1994 presenterar en färgsprakande, expressiv och rentav glad konst, ofta med motiv från vardagslivet. Kigalis busstation, marknader, de vackra gröna kullarna, folk på åkrar och kvinnor i granna tyger med barnen på ryggen är återkommande motiv.
– Konstnärerna har kommit ut ur mörkret. Nu provar de även
Uppgifterna varierar något men drygt 800 000 människor ska ha dödats under folkmordet i Rwanda 1994. Det leddes av extremnationalister från majoritetsfolket hutu.
De flesta offer tillhörde minoritetsfolket tutsier, men även hutuer som sågs som medlöpare mördades.
Folkmordet var noga planerat, men utlösande faktor var nedskjutningen av det flygplan som dåvarande hutupresidenten Juvénal Habyarimana och hans burundiske kollega Cyprien Ntaryamira färdades i.
Den tutsigerilla som störtade folkmordsregimen styr än i dag. Forne gerillaledaren Paul Kagame är president.
Varken språk eller religion skiljer hutuer från tutsier. sätt att illustrera demokrati och yttrandefrihet, nya ting i det här landet, säger Charles Kiziro. I DE GRANNSKAP där gallerierna ligger låter folk måla sina husväggar och lermurar med glada fresker. Skolklasser får prova på att måla och skulptera i verkstäderna. Ivuka och dess efterföljare försöker sprida ordet till en allmänhet som aldrig haft en relation till konst, förutom det vackra hantverket som trots allt var inriktat på bruksföremål.
– Det är där kvinnorna finns, i vårt nätverk finns bara tre tjejer som målar. Men några har i stället satsat på design och gör egna kläder, berättar Charles Kiziro.
Jean Baptist Mpugire har kunnat bygga ett eget hus för familjen med två barn och har just köpt en motorcykel. När han först fick se målarna på Ivuka tänkte han:
– Jag som är så praktisk kanske kan lära mig måla också. Och på den vägen är det, nu vill jag berätta om mitt goda Rwanda.