Poeten har hittat tillbaka till dikten
Han har de senaste tio åren ägnat sig åt föreläsningar och romanskrivande. Men nu ger sig Bob Hansson in i poesin igen.
Bob Hansson, för dagen klädd i tredelad kostym, ska snart med tåget till en föreläsning. På ett fik på Stockholms central berättar han att han har börjat skriva en ny diktsamling, den första på tio år, som släpps till årsskiftet och att det är en befrielse att ge sig in i poesin igen.
– Jag har haft en period när jag starkt har känt att varje ögonblick är meningsfullt, och det har jag inte känt på länge. Vid 40 fick jag något slags kris, men dikten gav mig meningsfullheten tillbaka.
Han är en av Sveriges bäst säljande poeter och väcker intresse i många sammanhang. I samarbeten med rockartister som Thåström, med oförglömliga rader som ”här ligger jag och duger” (titeln på ett av hans verk), med föreläsningar som ringar in många människors undringar med rubriker som ”Kärlek - hur fan gör man?”. VÅR LÄNGTAN EFTER kärlek är temat han ständigt återkommer till, i både föreläsandet och skrivandet. Själv tycker han sig inte vara mer upptagen av känslor än andra författare.
– Vi lever i en prestationskultur, en materialistisk kultur. Det är de kraven vi försöker leva upp till. Men vi är inga materialistiska varelser, vi har större behov av kroppsberöring än av prylar. Där uppstår ett glapp, och det är i det glappet jag vill verka.
Bob Hansson växte upp i Helsingborg med sin mamma som jobbade som kallskänka. I skolan sågs han som problembarn. I dag bor han på Söder i Stockholm och rör sig i en kulturell medelklass. Det har varit en resa både socialt och geografiskt vars betydelse har upptagit hans tankar rätt mycket.
– Grundläggande är att jag har en låg självkänsla som gör att jag sällan känner mig fullständigt välkommen. Och då är det lätt att man börjar undra varför. Varför känner jag mig inte hemma här? SOM KLASSRESENÄR KAN det vara lätt att söka förklaringen i ens bakgrund, menar han. Kanske känner man sig inte riktigt bekväm eftersom man kommer från ett annat håll, med lite yvigare gester. Ändå bör man påminna sig om att det även handlar om ens upplevelse av omvärldens bemötande, inte bara om hur man faktiskt blir bemött.
– Har man en svag självkänsla kan man lätt missa det välkomnandet som faktiskt är där.
Trygghetszonen blir också lite trängre med åren, tror han. När åren går anpassar man sig till det allt trängre utrymme man lärt sig behärska.
– Det är den trista saken när man blir äldre tycker jag – det finns ju en massa positiva saker med det också – att man har det tillräckligt bra i sin trygghetszon för att inte utmana den. Det är en stor sorg i mig, detta drama.
I dag beskriver sig Bob Hansson som en person i vardande. Om de senaste åren har varit en paus, så är han nu på väg in i livets andra halvlek. Och det känns helt magiskt att återvända till poesin.
– Det jag är mest stolt över är när någon har kommit fram och sagt till mig: ”Dina dikter har förändrat mitt liv”. Att en människa säger så är både oförklarligt och… helt bra.