Fixeringen vid den vite mannen har rötter inom vänstern men börjar få ett eget liv
Adam Cwejman.
Vänner och bekanta inom vänstern skruvar obekvämt på sig när jag vill prata om antirasism. ”Det funkar inte för mig som vit man att ta i detta”, hör jag vissa säga.
Paradoxen är: i en tid när det är fult att tala om vi och dem, skriva ut etnisk bakgrund på personer, tala generaliserande och nedsättande om kollektiv är det samtidigt tillåtet att göra allt ovanstående mot vita män. Förklaringen till detta är mycket enkel. Man anses kunna säga vad som helst om den påstått dominerande gruppen, men aldrig detsamma om den förtryckta motsvarigheten.
I de pressetiska reglerna sägs att etnicitet inte ska skrivas ut, om det saknar betydelse för sammanhanget. Lek med tanken att etnicitet skrevs ut i reportage om brott begångna av utrikes födda män och att ett strukturellt mönster hittades hos dessa. Otänkbart, och orimligt, samtidigt letas mönster och strukturer bland vita män konstant. Överbetoningen av hudfärg och etnicitet har ökat lavinartat på senare år, men bara när det passar.
EN ENKEL MEDIESÖKNING visar att det i Sveriges sedan två-tre år tillbaka i tiden formligen har exploderat av artiklar, inlägg och reportage om just vithet. Den vite mannen är förtryckaren och den icke-vita kroppen är koloniserad, utsatt och ständigt kränkt.
Världsbilden som ligger till grund för fixeringen vid den vite mannen är att västvärlden är roten till all ondska i världen. Uttrycken för detta är imperialism, kapitalism och rasism. Dessa tre ondskor är också enligt denna världsbild starkt sammankopplade och beroende av varandra, de förkroppsligas samtidigt av den vite mannen.
Fixeringen vid den vite mannen har rötter inom vänstern men börjar få eget liv. Det är en identitetspolitisk rörelse med tonvikt på berättelser och upplevelser. Och aldrig är dessa berättelser starkare än när de ägs av personer med rätt, det vill säga icke-svensk etnicitet. Den som har fel, det vill säga vit hudfärg, ska inte uttala sig i en rad frågor.
DET ÄR DÄRFÖR mina bekanta inom vänstern känner sig så obekväma. De tror att de tillhör en upplysningsrörelse som ska befria människan från arvets, hudfärgens, könets och klassamhällets bojor. En rörelse som arbetar gemensamt över alla gränser. Istället befinner sig de i en rörelse där fokus allt oftare fästs vid hudfärg och lämnar tolkningsföreträde för dem med rätt icke-svensk bakgrund .
DEN HÄR DEBATTEN påminner oss om varför liberalismen i kontrast är så progressiv. Liberalismen är inte fri från hierarkier och gammal makt, men det finns i varje fall en ideologisk övertygelse som ser bortom det medfödda. Inom den nya vithetsfixerade vänstern borrar man idag tyvärr ned sig i det nedärvda. Det är en sorts lidandets adelskap. Och det är bara vissa som är födda med rätt adelstitlar som icke-vit och rasifierad.