En eldfågel som ska locka en bredare publik

Eldfågeln på Göteborgsoperan är populärt inbjudande och till eftertanke manande. Koreografen Fredrik Benke Ryman skapar massiv effekt med rörelser i olika stilar för den stora ensemblen. Respekt! tycker Lis Hellström Sveningson.

operans egna dansare och inlånade breakdansare. Resultatet är en omtolkning av den klassiska sagan i en miljö med tydliga markörer för en ung publik.

Den hemliga trädgården blir en svartklubb och Ivan (Aviad Arik Herman) är mera en ung och ovan besökare än prins. Öppningen är effektfull, ridån lyfter bara tillräckligt för att visa danssugna fötter och ben av olika fason. Så knackar en ung kvinna på den svarta väggen och tillsammans med Ivan slinker vi in. TROLLKARLEN KASTCHEI (Oleg Stepanov) är förvandlad till klubbägare med gangsterfasoner och hybris. Entrén sker på en vit häst. ”Prinsessorna” utgör hans flickentourage bevakade av stöddiga livvakter. Ett par guldglittrande gossar leker kungar i baren medan klubbgästernas dansar, allt i en stämning på gränsen till rave.

En sådan omgörning av klassikern kan tyckas förutsägbar, på gränsen till det banala, särskilt med Tomas Sjöstedts kostymer som typiserande markörer, men den ger onekligen den stora ensemblen en verklig funktion. Och Benke Rydman är mera på jakt efter stämningar omsatta i dans, än en utbroderad historia.

Eldfågeln förs in som en luggsliten figur från samhällets utkant. Fredrik Wentzel i rollen glider omkring i vimlet, med en kostym som ger logik åt den magiska fjädern. Det dröjer innan koreografin släpper loss Wentzel i fullt spinn, men då lyfter nästan taket. RYDMAN SVARAR SJÄLV för scenografin, som bygger på nivåelement, vilket underlättar möjligheterna att ratta runt alla medverkande på scenen. Det finns ögonblick då mängden står i vägen för hans koreografi. Å andra sidan uppstår mästerligt hanterade masseffekter, slutscenen är en. Genomgående har