Dags att bryta innanförskapet
Analytikern Jan Edling resonerar i en gästkrönika kring ökade klyftor och åtgärder för att minska dem.
Iskriften Förorterna som Moder Svea glömde redovisar jag hur klyftorna under lång tid vidgats mellan de 38 mest utsatta förorterna i landet och riksgenomsnittet. – Här växer trångboddheten till nivåer som vi kan hitta i Ungern – Här finner vi merparten av de som inte klarar behörighetskraven till gymnasieskolan
– Här har arbetslösheten fortsatt att stiga efter finanskrisen. För svensken i gemen är den lägre i dag
– Här får tre gånger så många sin försörjning genom transfereringar
– Här har klyftorna i disponibel inkomst jämfört med hela landet vidgats sedan slutet av 1990-talet
– Här sjönk valdeltagandet i senaste valet. I övriga Sverige steg det.
– Misslyckanden i skolan och brist på arbete och inkomster blir för en del unga inkörsporten till kriminalitet DET HÄR ÄR en utveckling som pågått under lång tid. En viktig förklaring är politikens svårigheter att hantera globalisering, urbanisering och teknisk utveckling. När utbildning, livslångt lärande, språk och goda kontakter blivit allt viktigare på arbetsmarknaden har grupper som saknat dessa förutsättningar bryskt slagits ut från arbetsliv och gemenskap. Politikens svar på denna utveckling har varit utsortering.
Till att börja med sorterades många arbetslösa bort från arbetsmarknaden genom oändliga sjukskrivningar utan rehabilitering samt förtidspensionering. Efter detta följde en tid där människor slussades in i öppen arbetslöshet och otillräckliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För dem som stod allra längst bort från arbetsmarknaden var utbildning inte tillgänglig. ATT SÅ LÅNGTGÅENDE åtgärder var möjliga att genomföra politiskt kan till stor del förklaras med att den medelklass som var frisk och hade arbete inte drabbades av de omfattande förändringarna i det sociala skyddsnätet. I utbyte mot fem jobbskatteavdrag kunde medelklassen till och med gå med på ökade egenavgifter i statliga och kollektivavtalade försäkringar (om de hade några).
Med detta upplägg kunde medelklassen också acceptera att arbetsmarknadspolitikens yttersta mål blev att sänka ersättningar vid arbetslöshet och annat inkomstbortfall till absoluta miniminivåer, så låga att fattigdom drev människor att ta jobb till vilket pris som helst. I avsaknad av en fungerande opposition kunde politiken i tysthet bygga en politik för insiders samtidigt som tyglarna stramades åt för arbetsmarknadens outsiders.
Det är i ljuset av denna utveckling som vi ska se de 38 förorter som Moder Svea glömde. Här bor en större del av de människor som drabbats av de senaste decen- niernas otaliga arbetsmarknadspolitiska experiment, som haft till följd att arbetslösheten ökat, att klyftorna till medelklassen vuxit och att fattigdomen fördjupats.
Men underbart är kort. Politiken måste också se framåt. En viktig faktor är den framtida försörjningsbördan. När fler blir äldre och fler studerar längre minskar antalet människor i arbetsför ålder. Om vi inte ökar antalet sysselsatta kommer Sverige om 20–25 år att ha en lika besvärlig ekonomisk situation som under 1990-talskrisen. DET SÄGS IBLAND att migrationen löser detta problem. Men det är inte sant. Migration måste också leda till integration. Det åstadkommer man inte genom att göra det svårare för människor i förorterna att få utbildning, jobb med bra inkomster och delaktighet i det demokratiska samhället.
Därför är det viktigare än någonsin att utveckla en effektiv integrationspolitik. Det handlar inte bara om hur vi ska bryta utanförskapet i de förorter som Moder Svea glömde, utan också om hur vi ska kunna undvika att nya grupper på flykt från krig och förtryck dras in i samma destruktiva integrationspolitik som redan drabbat tidigare generationer av invandrare.
Ytterst handlar det om att bryta medelklassens innanförskap, det vill säga de skyddsmurar som alla politiska partier medverkat till att bygga under de senaste decennierna. Murar som hindrar outsiders att få tillträde till bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och de demokratiska arenorna.