Intellektuellt party i Paris

Nina Lekanders feministiska drömspel utspelar sig på Montparnassekyrkogården i Paris. Pjäsen är underbar för alla som intresserat sig för feministisk teori och praktik det senaste halvseklet, anser Ulrika Knutson.

Sartres älskarinna, en bisexuell, utlevande diva, som inte spottade i glaset, och gärna tummade på abstrakta principer. Hon ansågs narcissistisk, och möjligen kollaborerade hon med nazisterna under den tyska ockupationen. Nina Lekander använder Jollivet som sensuell narr och sanningssägare. Hon är kroppens, lustens och livets omutliga försvarare, också av dess tillkortakommanden. Jollivet både förstärker och punkterar Beauvoirs teorier. Ibland drämmer hon till oss och vår egen tid:

”Jag blir så trött på politik – eftersom folk beter sig som om politiken är något slags gud eller ett fotbollslag.”

Nina Simones roll är också komplex. Å ena sidan kan hon som marxist och svart rätt syrligt kommentera medelklassfeminismens begränsade räckvidd, å andra sidan får hennes sångkonst spränga alla gränser. Nina Lekander har gehör för Nina Simones fulla längtan, skärpa och bitterhet. Till allt annat visar hon också hur konsten är en kunskapskälla. SAMTALET PÅ KYRKOGÅRDEN böljar mellan privat och politiskt. Simone de Beauvoir får sina fiskar varma för att hon dissar kvinnor, är fördomsfull och gnäller över kroppens begränsningar. Hon kände sig gammal och ful vid 31. Men alla kommer tillbaka till nollpunkten. De står i tacksamhetsskuld till Simone.

Den spexartade munhuggningen bryts när Beauvoirs kollega Simone Weil hasar in på scenen, tärd och helgonlik. Hon var filosof, socialistisk aktivist och religiös mystiker, en av nittonhundratalets främsta. Här har Weil uppgiften att öppna de privata ödena för evigheten. Man kan gilla det eller inte, men visst har hon poänger för vår självupptagna och självhävdande tid: ”Uppmärksamhet är den renaste och ovanligaste formen av generositet” eller ”Ödmjukhet är uppmärksamt tålamod”. FÖR NINA LEKANDER är feminismens öppenhet och mångfald dess hela berättigande. Allt kan inte omformas till teori, alla generationer måste göra sina egna erfarenheter – på huden. Listigt visar hon hur feminismen går i vågor, hur kampen mellan likhetsoch särartsfeminism kanske rentav är en falsk motsättning? I pjäsen får Nina Björk förvalta Ellen Keys hundraåriga idéer om samhälls-