Mosaik av tonfall och blickpunkter
KLIVER UPP UR GRAVEN. moderligheten. Med Lekanders egna ord: ”Det finns en omsorgsetik som kvinnor traditionellt och kulturellt har stått för mer än män, och som borde spridas och komplettera rättighetsetiken – oavsett biologiskt kön”. Se där, något att tänka på när identitetspolitiken har nått vägs ände. Vi människor måste ta hand om varandra, i alla fall.
Jag vet inte om Nina Lekanders härliga pjäs går att göra full rättvisa målar upp en bild av visserligen industriell och kommersiell men också absolut jämlik på scenen. Men det vore roligt om någon tordes pröva. Med mycket musik och dans, och champagne i foajén, tror jag det kan bli en succé.
Kristoffer Leandoer Ett halvsekel efter publiceringen av Frank O´Haras legendariska Lunch Poems finns nu boken i svensk tolkning. Mikael van Reis tackar översättaren för lunchen. exempel Boel Bermanns moralitet om det virtuella kriget som ska göra slut på alla krig. Men Johan Frick har hämtat inspiration från Tusen och en natt, och hans fredsvision är nog det enda bidraget som kan kallas utopiskt.
Björn Gunnarsson göra boken legendarisk, inte minst då O’Hara dog i en trivial trafikolycka två år senare.
Denna bok – Lunchdikter – finns nu ett halvsekel senare i en svensk tolkning av Jonas Brun som även skrivit ett inspirerat efterord. Jag tror det är väsentligt att här inse vilket skifte det innebär för själva läsakten. Den syftar inte till berättad och upplyst förståelse utan utgör en livlig passage genom världen som den just då ter sig. En mosaik av tonfall och blickpunkter. Han deklamerar inte utan andas, men saknar samtidigt inte alls kulturella filter. BOKEN VISAR utvecklingen under ett decennium. Där finns en oförlösthet under tidiga 50-talet men O’Hara utvecklar snart en säregen form av minne och reflektion. Motiven är aldrig glasklara och formen är aldrig självbekräftande och därför relativt öppen i sin appell. Det var O’Haras ”livsstudier”.
Han undviker skiljetecken vilket ger texterna flytande övergångar. Skrivsätt har vissa paralleller med tidens montagekonst. O’Haras spontanitet är alltså skenbart konstlös. Hans berömda lätthet saknar metaforer och gåtor men inte stark personlig stil. Frank O’Haras blandning av vemod och eufori har stundom samma radiofrekvens som Guillaume Apollinaire, en tidig förälskelse. Grundtanken är kanske då denna – ”på sätt och vis är vi alla vinnare/ vi som lever”. Vi får tacka översättaren Jonas Brun för lunchen.