...men nästa år – då jäklar ska det hända grejer

Carlsson fick sparken. Ljung fick sparken. Rehn får en chans till. Och Gerhardsson – han fick en hemmaplan. Den dominerande känslan i Fotbollsgöteborg så här i november är: Nästa år. Då jäklar.

IFK Göteborg föll på mållinjen, Öis har sin mållinje kvar. Gott så. Men om vi tittar på resten av stadens elitlag i fotboll så har det varit en säsong som mer än något annat skapat revanschlusta. LÅT OSS BÖRJA på Hisingen. BK Häcken fyllde 75 år den 2 augusti (dagen efter gjorde skådespelaren Martin Sheen detsamma) och de slapp göra det på Gamla Ullevi. Den nya arenan visade sig bli precis det lyft som klubben hoppades på och under den andra halvan av säsongen var Gerhardssons lag åter den målmaskin (endast Norrköping gjorde fler från juli och framåt) som vi lärde känna under silversäsongen 2012. På de 17 sista omgångarna tog Häcken 29 poäng – bara två poäng färre än IFK Göteborg.

Det slutade med en sjundeplats, men det lovade väldigt mycket mer. Det blir fantastiskt intressant att följa Häckens 2016 – inte minst med tanke på att Paulinho (11 mål på 14 matcher!) är med från början den här gången. Då jäklar. FÖR GAIS BLEV det ännu en säsong av frustration. Peo Ljung lyckades aldrig överföra sin spelidé till gräset och blev den fjärde tränaren i rad att få lämna klubben mitt under säsong. Det är ingen bra trend och sportchef Jonas Lundéns överlägset viktigaste uppdrag nu är att få stopp på den. En långsiktig tränarlösning, som är rejält förankrad i spelartruppen, måste till. Potentialen i föreningen finns där, så glöm all annan scouting, Jonas, och lägg all din tid på detta nu. Då jäklar. UTSIKTEN VAR INTE redo för Superettan. Efter drömstarten mot Degerfors (4–1) blev resultaten allt svajigare med 1–7-smällen mot Assyriska som ”rock bottom”. Nu väntar spelarflykt, tränarjakt och en säsong utan miljonbidragen från SEF. Jag tror det dröjer några år vi får se ”Kiken” i eliten igen, men den dagen det sker kommer man att ha en helt annan erfarenhet i bagaget. Då jäklar. GÖTEBORG FC LANDADE på en smått miserabel sjätteplats i år. 19 poäng från guldet, 13 poäng från medalj – det är långt ifrån godkänt för laget som ansågs vara en av huvudutmanarna till Martas Rosengård. Tränare Stefan Rehn måste ifrågasättas, men verkar ha förtroendet från ledningen. Och kan GFC slippa skadorna som plågade dem i år, då kommer kontinuiteten. Och kan de två lovande landslagsspelarna Elin Landström och Pauline Hammarlund (årets mest spännande värvning!) ta ett kliv till – då ser framtiden plötsligt väldigt ljus ut igen. Då kan Göteborg bli ett lag för Europa. Då jäklar. SOM NI MÄRKER väljer jag just i dag att anta en optimistisk syn på sakernas tillstånd. För när vi nu går in i en lång fotbollsdvala är det ju lika bra att ta med sig drömmar om framgång in i sömnen. Någon gång i april är det dags att vakna till liv igen.

Då jäklar.