MUSIKEN LÅTER ALLDELES NY
VID STARTLINJEN. ut och motiverar i första hand sin existens genom omfångsrika samlingsboxar riktade till en publik som sedan länge har originalplattan. Så också volym tolv av Bob Dylans rockarkeologiska projekt där poängen är att visa den alternativa vägen, med alla stickspår och snubbelstigar, till hans långa och ojämförligt starka skivutgivning. UNDER FJORTON högintensiva månader mellan mars 1965 och maj 1966 gav Bob Dylan ut trilogin Bringing it all back home, Highway 61 revisited och Blonde on blonde. Ett kreativt utbrott som saknar motstycke i musikhistorien, inte minst med tanke på att det i samma veva blev ett jäkla liv för att Dylan vände folkmusiken ryggen och sedan turnerade med det stormande rockkollektivet The Band. Dylan var en upptagen och jagad man, ändå hann han ta en fika eller två med Johnny Cash. JA, DETTA ÄR rockhistoria. Men i sin deluxeutgåva med sex cd blir det också en besvärande uppvisning i maniskt intresse för varje liten utandning från mästaren. Till och med lite rastlöst Jingle Bellsjammande har fått plats. En hel skiva ägnas uteslutande åt olika tagningar av Like a rolling stone. Det känns helt enkelt inte rimligt.
Fast jovisst, det är fascinerande att lyssna på hur Dylan, producenten och bandet, oftast på strålande humör, arbetar. De spelar, provar, testar och leker sig fram genom låtar som skulle bli odödliga. FÖR ATT INTE lyssnandet ska bli rent nörderi är mitt tips att man tvingar sig att hantera musiken som om den vore färsk. Släng allt noppigt bagage av otaliga biografier, mytbildning, möjliga fördomar kring inrökta rockmän och Mojo-listor överbord. Och ta i stället er an Bob Dylan som den uppeldade 25-åring han är på de här inspelningarna.
Låtarna är genomgående fantastiska. Förstås. Men framfört allt hör man en ung sångare, musiker och låtskrivare som kokar av entusiasm, kreativitet och ambition. Texterna är under ständig utveckling och strofer byter plats mellan olika låtar som hela tiden testas på nya sätt. Här finns en speedad rockversion av Visions of Johanna som senare blev en sugande ballad, Mr Tambourine Man görs i ett arrangemang som liknar det The Byrds sedan fick en listframgång med, Dylan spelar Desolation row ensam vid pianot och med jämna mellanrum gör han och bandet stenhård blues som svänger distinkt, obehindrat, nästan arrogant.
Efter ett tag behöver man inte ens lura sig själv. Bob Dylan låter alldeles ny, på språng. Musiken är som alltid starkare än både myterna och tiden.