Ett år efter attacken i Paris
Ett år har gått sedan två bröder stormade in på satirtidningen Charlie Hebdos kontor i Paris och sköt ihjäl tolv personer. Det blev starten på tre dygns terror.
I dag är det ett år sedan attacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo. Utöver en växande hotbild för journalister så syns också förändringar i det vardagliga livet.
– Frankrike förlorade på sätt och vis sin oskuld, säger religions- och samhällsforskaren Rita Hermon-Belot vid den ansedda Högskolan för studier i samhällsvetenskap (Ehess).
Vid Rue Nicolas-Appert nummer 10, där Charlie Hebdos redaktion då låg, är persiennerna fördragna. Gatan ligger öde och inte ett spår syns av massakern som ägde rum den 7 januari i fjol. TIDNINGEN GÖRS PÅ hemlig ort, en plats som ryktas vara lika säkrad som USA:s mytomspunna guldreserv Fort Knox. Flera medarbetare lever under konstant polisbeskydd.
Satirtidningen, som vid tidpunkten för angreppet stod på ruinens brant, har under året som gått sett ett svindlande stöd i form av ökad försäljning, hundratusentals nya prenumeranter och inte minst den i sociala medier världsomspännande hashtaggen för solidaritet: Je suis Charlie (Jag är Charlie). Men många säger att tidningen ändå inte mår så bra.
Stjärntecknaren Rénald Luzier, eller ”Luz”, som överlevde massakern beslutade sig tidigt för att aldrig mer göra karikatyrer av profeten Muhammed. Under hösten lämnade han redaktionen helt.
Krönikören Patrick Pelloux gav ett liknande besked. Ett flertal medarbetare talar om ett obehag, eller en intern osämja om hur tidningens två ägare bör förvalta och fördela de enorma intäkter som nu flödar in. Ingen verkar vara överens. JANUARITERRORN HAR ÄVEN satt sina spår i det franska samhället. Terrorlagar har skärpts, tidningsredaktioner och judiska skolor har fått polisbevakning och bombplan har skickats till Syrien. Samtidigt har det främlingsfientliga Nationella fronten lockat till sig rekordstort stöd, antalet franskfödda judar som flyttar till Israel har skjutit i höjden och antalet antimuslimska våldsdåd har ökat.
– Det är helt klart ett före och ett efter, säger det 34-åriga butiksbiträdet Tatiana, som jobbar i det judiska kvarteret Le Marais i centrala Paris. KVARTERET BLEV EN måltavla i sig efter det att en judisk matvarubutik angreps på den tredje attentatsdagen.
ANISSA MOUHOUB, frilansfotograf och muslim i Paris
I och med den attacken steg det totala antalet dödsoffer till 17, plus tre döda gärningsmän.
– Det är ett annat Paris, och då menar jag inte bara att vi tappade flera månader i försäljning och att man helt plötsligt såg poliser och militärer överallt, utan man är mer på sin vakt. Lite mer misstänksam, säger Tatiana, som inte vill uppge sitt efternamn.
– Sedan jag var liten har jag alltid umgåtts över religionsgränserna, jag tycker inte om den splittring som verkar ske.
Samtidigt har en ny sorts värme infunnit sig i den franska huvudstaden, resonerar Tatiana. Människor månar om varandra på ett nytt sätt, anser hon. DEN 31-ÅRIGA FRILANSFOTOGRAFEN Anissa Mouhoub säger att det varit ett jobbigt år. Hon är muslim och har täckt sitt hår med färgglada sjalar sedan hon var 25 år gammal. Blickarna som följer henne på gatan har blivit både intensivare och fler sedan attentaten i januari säger hon.
– Jag är så oerhört trött för att jag måste hålla mig stark för att vara den kvinna som jag valt att vara. Varför ska jag behöva försvara mig? undrar hon.
– Min plats är här i Frankrike. Om det nu betyder att jag måste vara Rosa Parks (människorättskämpe i USA) och stå upp för den jag är så tänker jag göra det. RITA HERMON-BELOT VID Ehess säger att även om de direkta efterverkningarna av fjolårets attentat tidvis tett sig negativa, så finns det hopp om Frankrike och dess framtid. Inte minst för att Nationella Fronten, trots sitt stöd, slutligen inte lyckades kamma hem någon verklig politisk makt i regionvalen i november. Och då hade ändå nya terrordåd drabbat Paris kort dessförinnan.
– Många fransmän verkar ha insett att det här med att vara en demokratisk republik faktiskt är ett val och att det är något vi måste skydda. Och de ser ut att vilja det, säger hon.
”Jag är så oerhört trött för att jag måste hålla mig stark för att vara den kvinna som jag valt att vara”