När jämlikheten blir ett problem
Om Sverige ska ha en möjlighet att integrera fler nyanlända krävs en helt ny typ av arbetsmarknad.
Låglönesektor. Ordet lämnar en bitter eftersmak i munnen hos många. Idén om att ha en arbetsmarknad med stora inkomstskillnader rimmar illa med den svenska idén om jämlikhet. Men det är en nödvändighet ifall fler människor ska ha en chans att komma in på arbetsmarknaden.
Enligt Finanspolitiska rådet krävs en låglönesektor med enkla kvalifikationskrav om Sverige ska ha en chans att integrera de flyktingar som har tagits emot under de senaste åren. Annars kommer de att fastna i ett varaktigt socialt och ekonomiskt utanförskap. Det vore en katastrof för såväl flyktingarna som det svenska samhället.
Varken vänster- eller högerpolitiker har velat erkänna att det finns uppenbara problem med att kombinera en generös flyktinginvandring med en arbetsmarknad som kännetecknas av en sammanpressad lönestruktur och EU:s lägsta andel låglönejobb. Att medge att det finns en konflikt hade inneburit att politikerna hade behövt presentera betydande reformer, något som varken Alliansen eller de rödgröna velat göra. Alliansen, särskilt den förre moderatledaren Fredrik Reinfeldt, ville inte stöta sig med LO-kollektivet, som definitivt inte vill ha några låglönejobb. På vänsterflanken finns det många som föredrar att låta människor fastna i bidragsberoende än att tillåta utvecklingen av en låglönesektor, i jämlikhetens namn.
PONERA ATT POLITIKERNA äntligen vaknar. Ett stort problem kvarstår: Hur skapar man egentligen en låglönesektor i världens mest jämlika land? Det finns ett antal alternativ som Sverige skulle kunna välja, men inget av dem kommer att vara aptitligt. Ett av dem är den tyska modellen med så kallade ”minijobs”.
2003 genomförde den socialdemokratiska förbundskanslern Gerhard Schröder en betydande arbetsmarknadsreform som döptes till Agenda 2010. Då infördes bland annat lågkvalificerade jobb med begränsad anställningstrygghet och en maxlön på ungefär 450 euro i månaden. Den anställde behöver inte heller betala inkomstskatt.
DET FINNS SJÄLVKLARA nackdelar med systemet. Den främsta är: Hur ska man kunna försörja sig på en så pass låg lön?
En möjlighet för Sverige skulle kunna vara att införa minijobs utan att den anställde förlorar något av sitt försörjningsstöd. Då skulle incitamentet att börja arbeta inte hämmas av att man förlorar något av försörjningsstödet. I stället kan det fasas ut ifall den anställde får ett jobb med tillräckligt hög lön.
Skulle minijobs fungera i en svensk kontext? Hur står den tyska modellen sig jämfört med andra alternativ?
Det bästa vore om regeringen följde Finanspolitiska rådets rekommendation och tillsatte en kriskommission för att utreda hur integrationen ska förbättras samt hur en låglönesektor skulle kunna skapas. Sverige har inte råd att tillåta fler människor att hamna i permanent utanförskap.