Torsk på konst? Nej, snarare karp ...
BASKISK SKÖNHET.
Om man befinner sig i Madrid en måndagskväll när klockan passerat 18 och inte har något särskilt för sig, kan det vara en god idé att lösa en biljett med ettans metrolinje söderut. Det gjorde jag. BARA HUNDRA METER från metrouppgången ligger Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofia, eller kort och gott: Reina Sofia för den som inte har hela kvällen på sig. Och det har man ju inte om man som jag just beslutat sig för att sätta lite färg på ett par sena timmar i den spanska huvudstaden. Museet, som stänger klockan 21, erbjuder fri entré de sista två timmarna, så jag var i gott sällskap. För det ska sägas: det var långt ifrån bara ekonomiska smålänningar och skottar som slog sina lovar kring entrédörrarna. Här fanns det gott om spanjorer, och oavsett härkomst hade många av oss samma mål. JAG TOG VÄNSTER efter receptionen, steg in i den glasade hissen med utsikt över museets innergård vid Calle de Santa Isabel, gjorde resan upp till andra våningen och tog sikte på sal 602.
Där var den: Pablo Picassos väldiga målning Guernica – uppkallad efter den lilla baskiska by som i april 1937, under brinnande spanskt inbördeskrig, bombades sönder och samman. VI BETRAKTAR FÖRÖDELSEN återgiven i matta, dova toner. Eld, desperation, ångest – här var det väldigt länge sedan vakterna behövde hyssja på någon besökare. Det här konstverket tystar liksom betraktaren alldeles av sig själv. Och den som vill ta med sig känslan från sal 602 tittar förstås förbi museibutiken och väljer bland Guernica-motiv på
av Sven-Bertil Bärnarp kylskåpsmagneter, musmattor och temuggar. Kreativa museimånglare har sett förvånansvärt många möjligheter i kombinationen krigskaos och konstsouvenirer. DAGARNA GÅR OCH jag köper en tågbiljett för vidare färd norröver. Don Juans Valladolid och general Francos Burgos svischar förbi mitt fönster innan snabbtåget rullar in på Bilbaos station en solig onsdagseftermiddag när centrala stan känns lite lagom siestasömnig. – Hola Bilbao! Que tal? En vecka efter det omskakande mötet med Guernica står jag framför en ny skev skepnad, med vinklar, veck och vrår, som faktiskt inte ens hade varit möjlig vid tiden för Picassos mästerverk.
Alldeles vid floden Nervions strand i centrala Bilbao gavs den kanadensisk-amerikanske arkitekten Frank Gehry under tidigt 90-tal möjligheten att leva ut sina djärvaste drömmar – drömmar om de dekonstruktivistiska drag som vid första anblicken får en byggnad att se ut som den vore resultatet av en fruktansvärd olycka. I Bilbao behöver man bara kisa lite med ögonen för att framkalla bilden av ett stort fartyg som förirrat sig upp längs Nervion och kraschat mot stranden. Brutet och böjt, vridet och vrängt, men också fantastiskt fascinerande. DEN MARINA KÄNSLAN är minst lika påtaglig inne i byggnaden. Som om vi passagerare vandrar runt på ett fartygsdäck och ständigt hittar nya installationer, nya konstverk, alldeles runt hörnet.
Få konst- eller byggnadsverk har kommit att betyda lika mycket för en stads image som Guggenheimmuseet för Bilbao. Man kan jämföra med Jørn Utzons operahus i Sydney.
I receptionen utrustas jag med en hörlur, och under min vandring runt i det märkliga huset kan jag höra arkitekten berätta hur han i sin dator bearbetade den märkliga skapelse som omedvetet vuxit fram i hans skissblock. Han säger att han inte ens själv riktigt förstod hur det gått till.
– Jag lät bara pennan följa mina sinnens infall.
Och så ger han oss historien om hur han som liten grabb fick följa med till marknaden och köpa en karp som senare skulle förvandlas till en matig middag. I väntan på tillagning simmade karpen omkring i familjens badkar, och i min audioguide hör jag Gehry berätta om den lille grabbens fascination över karpen i karet, och hur den starka minnesbilden lett fram till museets blanka titanplattor som faktiskt mycket väl kan liknas vid fiskfjäll.
Torsk på konst? Nej, men karp på konstmuseum.