FRIA ORD: De gamla bondgårdarna var det liv våra förfäder levde. Vi behöver påminnas om deras hårda arbete, skriver Åse Victorin.
Jag har länge haft en gnagande känsla av att något håller på att gå oss förlorat. Intet ont om våra nyanlända. Jag arbetar själv som barnläkare sedan över 20 år och hjälper barn av alla nationaliteter – barn är barn. Hudfärg betyder ingenting. Det som däremot betyder mycket för alla människor är tillhörighet och kulturarv. Det gör oss gott att höra historier om våra förfäder och deras liv. Det berikar oss och skänker djup.
På senare tid har jag känt en saknad och längtan efter det där gamla som jag minns från min barndom. Mormors berättelser om jularna i Eksjö, bondmoran på landet och hennes arbete på gården där det doftade hö, komocka och spenvarm mjölk. De vackra sommarhagarna. Gammal folkmusik spelad på fiol i stilla sommarkväll, då endast koltrasten stämmer in. Tiden av reflektion – utan störande moment som blinkande skärmar – tid då vi kan känna tiden och vår del av ett kulturarv.
Nu vill våra museer förnya sig och ta bort det gamla. Har museerna missförstått sin roll? De är några få av de platser som ska värna just kulturarvet. De gamla bondgårdarna var det liv våra förfäder levde. Med all respekt byggde de upp folkhemmet och välfärdsstaten Sverige. Vi behöver påminnas om deras hårda arbete och känna tacksamhet.
De nyanlända barnens föräldrar frågar ofta varför de inte får lära sig mer om den svenska kulturen: ”Är ni inte stolta över ert eget land?”.
Det är otacksamt av oss att förneka eller försöka glömma bort vår svenska kultur. Den är fantastisk.