TYSKA VALET EN POLITISK JORDBÄVNING
Efter söndagens val framstår Angela Merkels parti CDU som den stora förloraren, ändå talar lite för en förändrad politik.
Söndagens valresultat från tre tyska delstater är en politisk jordbävning. Aldrig förr i den förbundstyska historien har ett parti lyckats bli invalt i parlament med ett så starkt resultat som det högerpopulistiska AfD (”Alternative für Deutschland”). Förbundskansler Angela Merkels parti CDU är den stora förloraren. Hur kunde det hända och vilka slutsatser drar Merkel?
Strax efter att valutgången offentliggjordes deklarerade Ursula von der Leyen, försvarsminister och vice partichef, att resultatet visade ett stöd för Merkels linje i flyktingpolitiken. Med andra ord: Det finns inget behov av förändring. von der Leyen hänvisade till att de segrande kandidaterna, som den gröna ministerpresidenten Winfried Kretschmann, är supportrar av Merkels ”öppna-gränser-politik”. Den självbelåtna tonen i ett uppenbart nederlag är i sig en förklaring till CDU:s katastrofala prestation. Att iklä sig ett konkurrerande partis framgång är ett nytt fenomen. Men det är mycket som är nytt i det här valet.
ATT REGERINGSPARTIERNA SKULLE förlora röster var lika förväntat som att AfD skulle göra stor succé. Men dimensionen överraskade nog även partiet självt, och chockade de andra. I östtyska Sachsen-Anhalt fick AfD nästan var fjärde röst. Väljarna kom till ungefär lika delar från kristdemokratiska CDU och Vänsterpartiet, men de allra flesta är före detta valskolkare. Det är paradoxalt att valdeltagandet ökat betydligt på grund av ett parti med tydliga anti-demokratiska tendenser.
AfD grundades som en proteströrelse mot Euro-politiken och befann sig i upplösningstillstånd för bara ett år sedan. Flyktingkrisen, som 81 procent tycker att regeringen saknar kontroll över, har gett partiet ett nytt liv. Det som sker får också effekter för den tyska självbilden. Tyskland har länge stuckit ut som det land i Europa där högerextrema partier haft svårt att etablera sig. Hittills kunde man tro att landet, på grund av sitt historiska arv, varit immunt mot den sortens rörelser. Nu ser man med häpnad och skräck på det nyuppväckta spöket.
MEN ATT HÖGEREXTREMA partier hittills inte haft större succé beror helt enkelt på att det funnits politiker som förstått sig på konsten att ta livet ur dem. Franz Josef Strauß, Bayerns ministerpresident under tio års tid, slog fast att det inte får finnas ett demokratiskt legitimerat parti till höger om hans CSU.
Även Helmut Kohl, kristdemokratisk förbundskansler i 16 år, följde samma insikt. När det i början av 90-talet kom många asylsökande till Tyskland växte utlänningsfientligheten liksom högerextrema partier som ”Deutsche Volksunion” och ”Republikaner”. I delstatsvalen år 1992 fick de sistnämnda över 10 procent. Kohl reagerade genast. Han skapade en ”asylkompromiss” som reglerade invandringen och neutraliserade ämnet i debatten. Så gjorde han båda partierna totalt irrelevanta innan förbundsvalet två år senare.
MERKEL HAR VÄGRAT följa denna strategi trots massiv kritik, tryck och även direkta utskällningar från sina medkämpar. I stället har hon flyttat sitt parti så långt till vänster att hon nästan tagit livet av Socialdemokraterna (SPD), hennes koalitionspartner. En majoritet bland SPD:s anhängare vill hellre ha Merkel som kansler än den egna partiledaren Sigmar Gabriel. Trots att mer än hälften av de som tillfrågats i en mätning nyligen tror att regeringens flyktingpolitik är fel eller har misslyckats, är Merkels popularitet fortsatt hög. En tydlig majoritet vill att hon ska fortsätta söka en europeisk lösning. Förtroendet för att just hon ska kunna lösa problemen är högre än för någon annan tysk politiker.
Merkel verkar alltså inte ha anledning att ändra sin hållning. Men hennes parti CDU och systerpartiet CSU i Bayern blir allt nervösare. De försöker tvinga henne att formulera en gräns för invandringen. Nervositeten kommer att stiga i takt med att förbundsvalen nästa år närmar sig. Men Merkel vet att 36 procent skulle rösta på hennes Kristdemokrater om det vore val i dag. Hon minns att hon återvaldes till kansler med bara 34 procent år 2009. Hon lär tro att hon har mer att förlora på att möta trycket från sitt eget parti än på att hålla på den inslagna vägen, helt oavsett AfD.